Nu satt jag där. En gitarr i knät. Jag sjöng på en melodi som mina vänner här i Laos känner till. Känslan var skön. Om sanningen ska fram har nästan allt har hänt runt lägereldar. Utan att överdriva finns det en dragningskraft i lägerelden, där människor slår sig ner och lyssnar, berättar och äter.
Lägerelden skapar en gemenskap och samhörighet. Vi som fanns runt elden hade något gemensamt. Kärnan i gemenskapen var och är vi själva. Utan oss, ingen gemenskap. Vi själva blev och är det centrala. Ingen är förmer, ingen är mindre värd och alla vet att den enskilda platsen är för just den personen. Elden skapade en plats och en yta där vi samlades, delade berättelser och där vi skapade minnen. Lägerelden representerade värme, trygghet och social interaktion.
På något sätt gav lägerelden signaler om att här kan man öppna sig, berätta om sitt liv och sin närmiljö. Eldens ljus och värme gav också kraft för inre reflektion. Utan att överdriva är elden, inklusive området runt lägerelden, platsen som har varit och är avgörande för mänsklig utveckling. Nu som förr har eldens värme möjliggjort matlagning, skydd och social interaktion, vilket har bidragit till utvecklingen av samhällen och sociala kontakter. Nu satt vi där och utvecklades, växte och upplevde gemenskap.
Med lägereldens signaler och bildspråk ska jag ge en glimt av verkligheten för dig och för mig i denna blogg. När lägerelden tas med till andra, av dem som satt vid elden från början. Ja, du läste rätt. När lägerelden slocknat, finns den ändå kvar inom oss. Där var och en av oss skapar små lägereldar dit människor dras.
Låt mig berätta om Ewy
Hon har varit hos oss i lite mer än åtta månader. Hennes mamma har mer eller mindre rymt från sin familj. Ryktet säger att hon ”följt med” till USA. Hur mycket av det som stämmer får framtiden utvisa. Men bekymret uppstod när mamman till Ewy försvann. Då blev Ewy utsatt för alla möjliga hemskheter. Så kom hon till oss. Fick lära sig laotiska, grundkurs i att läsa och skriva. Nu går Ewy i den lokala skolan. Visar vilken liten smart tjej hon är, när hon får mat, en säng att sova i och en plats vid den så viktiga familjelägerelden där hon berättar sina upplevelser.
Ewy har i dag egna id-handlingar, är medborgare i landet hon är född i och får ta del av de möjligheter Laos kan erbjuda henne. Ewy lever verkligen upp till vad vi i Sverige skulle kalla mönsterelev. Låt mig berätta hur detta utmärker sig i olika livserfarenheter. En av dessa upplevelser är hur hon utmärker sig i positiv bemärkelse, där skolan utser Ewy att bli just den skolans representant när alla skolor i distriktet hade sin gemensamma samling. Ewy dansade frimodigt, berättade om sin skola och spred sin lägereldskänsla i den närmiljö där hon befinner sig. Ewy presenterade just sin skola, talade frimodigt med hög och tydlig stämma på språket Lao.
Vi ska komma ihåg att Ewy är från folkslaget Hmong, och talade endast hmongspråket då hon kom till oss. Mycket har hänt på åtta månader. Ewy kämpar fortfarande med de posttraumatiska upplevelserna av att bli övergiven. Men hennes egen lägereld blir starkare, tydligare och skapar mer och mer trygghet för var dag tack vare den lägereld ni är med och skapar från Sverige. Vilken lägereld väljer vi? Utan tvekan har kaffedoft, brödbaksdoft och kök samma effekter på människans sinne när dofterna når sinnet i känslolivet som en lägereld.
Elden har en dragningskraft som når min och din nyfikenhet. Andra lägereldar har varit, för att ta Sverige som exempel, radion när den kom, TV – när den dök upp med ”Hylands hörna”, program som ”Ring så spelar vi” o. s. v. Men utan att dra för hårt i bildspråket håller lägereldarna i vissa fall på att slockna. I andra fall brinner andra idéer allt för hårt för att omgivningen ska kunna känna sig trygg.
Mat till de fattigaste
När vi åker till någon by och serverar näringsrik mat, skapas i dubbel bemärkelse lägereldens effekter. Veden görs i ordning. Elden tänds. Grytorna placeras över elden medan ingredienserna till nudelsoppan skärs till. När doften av eld sprids i området kommer de fattigaste först. Sedan de nyfikna och sist polis och myndigheter som vill veta vad som är på gång. Lägereldens effekter når faktiskt alla samhällsklasser.
Men ett faktum är att det alltid engagerar de fattigaste först. De fattigaste måste på ett snudd på jagande sätt se till att de får mat och näring. Barnen till de fattigaste växer långsammare på grund av näringsbrist. De fattigaste har ofta trasiga kläder, djupa valkar i händerna och ruggigt dammiga fötter. I lägereldens dragningskraft är inte deras utseende ett hinder för att de vill vara med. Hungern är den starkaste motorn som kan få vem som helst att komma till lägerelden där de vet att det finns plats för dem och för att det vankas mat.
Vid ett av dess tillfällen var det en liten flicka som i sin iver tog två tallrikar med mat. Hon kikade på mig om hon fick ta två. Jag nickade. Så gick hon och satte sig på golvet, där den enkla träbänken blev bord. Så knep hon med ögonen och åt med små grymtande ljud av välbehag för att maten smakade gott. Självklart var det fler som åt av nudelsoppan. Vid varje tillfälle serverar vi mellan sjuttiofem och etthundratio portioner. Vi försöker hålla ett tempo på en gång i månaden med matutdelningar.
Åter i bilen på hemväg från någon av byarna
När vi åter kommer hem tänds den egna lägerelden, den mest bekanta. ”Våra barn” som egentligen inte är våra blir vår familj. Sexton barn inklusive Dada som är min bonusdotter sitter runt elden. Vi berättar, sammanfattar och reder ut frågor. Den egna härden är utan tvekan guld värd.
Nu finns den där härden i positiv bemärkelse ända inne i våra hjärtan, tack vare Er i Sverige. Utan den hjälp som vi tillsammans förvaltar skulle det vara omöjligt för Ewy och alla de andra att få ett gott liv. Sexton bor hos oss. Ytterligare sex hjälper vi i hembyarna. Sjutton har flyttat från oss och kan nu stå på egna ben och försörja sig, tack vare Er.
Tack Gode Gud för att det finns människor som vet vad hjälp betyder för dem som inget har.
Tack för att Ni hjälper oss hjälpa!
Era medarbetare i Laos
Samuel & Touk
