När du läser det här har julen 2025 passerat. Nyår har precis öppnat sina portar för 2026. I samband med dessa högtider är det ofta tankar på både summering och framtid som dyker upp.
En sak är säker, det är skillnad på hur man firar jul och nyår i olika delar av världen. Faktiskt är det så att det Laotiska nyåret inte ens firas när vi västerlänningar firar nyår. Det laotiska nyåret, känt som ”Pi Mai” eller ”Songkran”, firas vanligtvis i mitten av april och markerar början på ett nytt år enligt den traditionella laotiska kalendern.
Den laotiska kalendern är en lunisolarkalender, vilket innebär att den baseras på både solens och månens cykler. Den gamla siamesiska kalendern, även känd som den thailändska solkalendern, är 543 år äldre än den västerländska (gregorianska) kalendern. Detta innebär att för att konvertera ett år, från den västerländska kalendern till den gamla Siam-eran, lägger man till 543 år.
Nu hör till saken att den gamla Siamkulturen var flera riken som slagits samman. Hör och häpna. Dessa riken kallades ”Österns länder”.
Lek nu med tanken att Österns länder slogs samman 543 år före Kristi födelse. Då kan det vara ganska intressant att dessa vise män som kom från Österns länder för att ge Jesus sina gåvor, med all säkerhet hade laotiskt blod i sina ådror.
Många hävdar dessutom att det är på grund av de vise männens gåvor som vi ger varandra gåvor, som vi kallar julklappar på julhögtiden. Jesu födelsedag.
Nu har jag hört flera präster och pastorer predika om att Jesus är den största julgåvan som någonsin gavs, vilket då landar i en ganska skön samklang med att gåvor har ett värde också i förhållande till vem som gjort, och vem som ger eller gav gåvan. Kanske det är på sin plats att vi ger tillbaka lite av den kultur och tradition som männen från österns länder lärde oss. Guld, rökelse och myrra. Vad ska vi ge tillbaka till Laos i år?
Jag själv har ett blekt minne av en julklapp som jag fick vid fyraårsålder. Utan pappas bildbevis hade jag nog tappat minnet på händelsen för länge sedan. Men nu har jag påmints om händelsen tack vare pappas kameraintresse. Pappa Lars-Olof och hans bror Sven-Erik hade svetsat ihop en trampbil av stålrör, som passade mig perfekt så fyra år jag var.
Röd och grann stod bilen på farfars och farmors finrumsgolv till min stora förtjusning. Ett hemmabygge som gjorde de flesta avundsjuka i grannskapet. Jag trampade, styrde med ratten, backade och lärde mig från barnsben att styra ett fordon.
Det som var lite kul var att jag med stolthet berättade att det var pappa och hans bror som gjort bilen till mig. Det var precis lika viktigt vem som gjort den, som vem som gav den, och till vem den var ämnad. Jag överdriver inte om jag säger att den där trampbilen har en tydlig koppling till dåtid, nutid och framtid. Det är något speciellt med gåvor som har en personlig touch.
När Ar, en av dem som bor hos oss, tog sitt körkort, strålade hon lika mycket som jag när hon för första gången själv både fick, och kunde, köra bilen på allmän väg. Hon kämpade, tog sitt körkort och fick utdelning för sin möda!
Nu hör det till saken att när jag var fyra, hade jag inte gjort ett enda dugg för att få den där trampbilen. Den kom till mig som en gåva på grund av den kärlek som pappa och hans bror kände för mig. Så fick jag njuta och ha kul, leka och utvecklas efter de förutsättningar som jag hade i min barndom.
En sanning som jag vill få fram med den här bloggen och nyhetsbrevet är. Pappa och hans bror kunde inte ersättas. Pappa var och är min pappa. Sven-Erik, pappa Lars-Olofs bror, kunde heller inte ersättas. Deras brödraskap och förebild för mig har präglat hela mitt liv. Jag njuter av det.
När jag sedan hade blivit något äldre rufsade farfar Sven-Olof om min kalufs och sa, ”Tänk att det blev folk av dig också min pojk”. Jodå, jag var farfars pojk också. Farsans, farfars och farsans brors pojk. Ja du läste rätt. Vi liksom hängde ihop.
Nu hör det till saken att det finns fler som hänger ihop. En dag när jag hade skjutsat flickorna till skolan i Phon Hang, var det en av lärarna som frågade, ”Vem var det där”? Alla fjorton flickor svarade med en mun, ”Det är pappa Sam”. Alla fjorton svarade i kör, ”Ja, VÅR pappa Sam”. Då hade vi hand om fjorton, nu är det fler.
Sanningen är fortsatt den att vi hänger ihop. Faktiskt på flera plan. Vi bor på samma plätt på kartan. Touk och jag ser till att de får mat, går i skolan och får möjlighet att utvecklas. De har fått julklappar. De får julmat när det är jul. Gravad lax när det är nyår. Och de är förvånade över att det finns speciell helgmat.
Förut visste de bara om att det fanns mat. Annars gick man hungrig. Nu är det faktiskt så att ingen kan byta ut någon mot någon annan. Alla har sitt eget värde. Ingen fick den andres julklappar. Alla fick rätt present. Alla fick vara och är sig själva. Ingen behöver spela en annans roll. Alla får vara sig själva och njuta av sin egen personlighet med alla de gåvor var och en har.
Nu pratar jag inte bara om julklappar och nyårspresenter. Jag pratar om de medfödda talanger och förmågor som finns där redan från början när vi föds.
Därför drar jag den slutsatsen, som jag hoppas du håller med om, att ingen, faktiskt ingen, kan ersättas med någon annan. Sorgen efter någon måste få sitt utrymme. Lyckan över att vara älskad måste få vara en verklighet. Just för den man själv är.
I denna blogg och nyhetsbrev ska jag inte hemfalla åt en massa statistik och siffror. Men jag måste få berätta att vi saknar de sjutton som genom vårt familjehem lyckats ta sig igenom barn och ungdomsåren och fått skapa sig en egen plattform här i Laos, där de kan försörja sig själva. Nära eller långt borta har de flyttat dit där skolgången nu ger frukt, träningen att våga säga nej och ibland ja ger trygghet.
Att dessa sjutton, dessutom med jämna mellanrum hör av sig och säger att de längtar tillbaka, det värmer!
Därför är dessa som nu lever ett bättre liv, TACK VARE ER som läser det här, alltid med oss i våra egna hjärtan. Varför? Vi har under lång tid lärt oss att ingen av dem är utbytbar. Alla har ett eget värde. Så vill jag i all välvilja knäppa dem som delar upp och endast mäter i ekonomiskt värde, socialt och emotionellt värde, etiskt och moraliskt värde och existentiellt värde, på näsan.
Alla dessa värden sammanfogas i ett personligt värde. Där en individ också är kopplad till sina unika egenskaper, talanger, erfarenheter och potential. Detta är ofta subjektivt och kan variera beroende på individens egen syn på sig själv och livsmål.
Men dessa subjektiva värden kan ibland sammanfattas i de gåvor vi själva är till och för varandra. I ett nytt år, i en speciell högtid och i den tid som vi just för tillfället lever.
Ge inte bort dig själv hur som helst.
Ge inte bort andras gåvor.
Ge inte bort andras tillgångar.
Håll dig till ditt eget och ge dig själv som en unik gåva, med allt som just du är och har.
Då kan jag lova att du aldrig kommer att vara utbytbar.
Tack för att just du hjälper oss att hjälpa!
Era medarbetare i Laos
Samuel & Touk
