Ambulansen svängde in på gården. Klockan var 02.30 på natten. Den här gången var det jag som behövde vård. Det var svårt att andas. I nattens mörker åkte vi till Vientiane, men sjukhuset där kunde inte behandla min sjukdom. Så jag fick åka vidare med ambulans till Thailand, till Wattana-sjukhuset i Udon Thani.
Polisambulans i Laos.
Där hade de resurserna som behövdes för att hjälpa mig. Jag fick kanyler i armar och ben, en mask över ansiktet och slangar in i kroppen. Först då förstod jag hur allvarligt det var.
Jag hade drabbats av en bakterie som heter Burkholderia pseudomallei, som orsakar sjukdomen melioidos. Den är vanlig i delar av Sydostasien och norra Australien. Det är viktigt att få snabb och rätt behandling med antibiotika, annars kan det bli farligt.
På intensivvårdsavdelningen övervakades jag dygnet runt. Efter några dagar kunde jag andas normalt igen, men jag var väldigt svag.
En liten jämförelse.
Jag har erfarenhet av olika sjukhus, och även om kvaliteten kan variera, är det alltid bättre att ha tillgång till vård än ingen alls. Sjukhuset i Thailand var minst lika bra som St. Görans sjukhus i Stockholm, och i vissa fall kanske bättre.
I Sverige kan det vara svårt att få vård snabbt på grund av långa väntetider och köer. I Thailand fick jag vård direkt.
Efter fem dagar blev jag utskriven, med bra uppföljning och förståelse för de lokala förhållandena där vi bor.
Som ni tidigare läst i mina bloggar, har jag berättat om vårt vårdavtal i Laos, där vi hjälper människor som inte har rätt till vård på grund av sin etnicitet.
Tack vare vårt vårdavtal lyckades jag klämma mig igenom den trånga vårdporten och få hjälp. Som tur var sträckte sig vårt avtal även till Thailand, tack vare en remiss från ett sjukhus i Laos till Wattana-sjukhuset, som samarbetar med Allianssjukhuset i Laos. Jag kunde bokstavligen andas ut – och ta djupa andetag fyllda med syre! Jag blev så glad att jag fällde en och annan tår av lycka. När jag blev utskriven kände jag samma glädje som varje gång jag lämnat ett sjukhus: tacksamhet, njutning av färgerna runt mig och doften av frihet.
En vecka senare fick vi besök av vår by-chef, som kom med en säck ris, en stor säck vattenmeloner och två dokument som bekräftade att jag skulle stanna i Laos. Varför dokument? Jo, Laos är Laos, och där är papper på allt en självklarhet. Vår by-chef ville välkomna mig hem med dessa gåvor och visa sin uppskattning för det vi gör.
Överst på dokumentet stod, fritt översatt: ”Laos demokratiska folkrepublik, Fred, självständighet, demokrati, enighet och välstånd. Chefen för utlänningspolisens avdelning, ministeriet för offentlig säkerhet. Begäran om tillstånd att utfärda uppehållstillstånd för utländsk make.” Den där maken är jag, gift med Touk, som är laotisk medborgare. På grund av min sjukdom behövdes ett nytt tillstånd, och vår by-chef godkände att jag skulle få stanna. Han visade sin tacksamhet med ris och vattenmeloner.
Den laotiska kulturen visade verkligen sin charmiga sida. Men om man inte får ett varmt välkomnande efter en sjukdom kan det bli lite knepigt. För mig känns livet lättare när jag vet var jag är välkommen. Tyvärr är inte alla välkomna överallt. I Sverige ser vi ibland att bakgrund, etnicitet och kultur används som dåliga ursäkter för att ifrågasätta någons rätt att vara där.
En annan hjärtevärmande händelse var när vår lokala polischef ringde och frågade Touk: ”Hur många bor hos er nu?” Touk och jag utbytte en blick. Vi är ganska vana vid att polisen eller någon myndighet kollar upp vilka som bor hos oss. Men den här gången var det annorlunda – polisen ville bjuda oss alla på lunch! Det var deras sätt att visa hur tacksamma de är för det vi gör för byn.
Undervisning i Hnon Hai för barnen.
Låt mig avsluta med några tankar om hur dåtid, nutid och framtid hänger ihop. Vi kan alla hålla med om att de är sammankopplade och att varje del av livet spelar roll. Historien lär oss saker, formar vår identitet och ger oss kultur. Den hjälper oss också att förstå hur förändringar sker över tid. Genom att sätta mål och planera kan vi se hur våra handlingar idag påverkar framtiden.
Personlig utveckling är viktig, men vad händer om någon försöker stoppa den genom att sprida tvivel och negativitet? Tyvärr finns det alltid de som tror sig veta bäst om andras liv. Men alla lever och utvecklas på sitt eget sätt. Det kan ta tid för andra att förstå när något viktigt händer.
Många stora uppfinningar och vetenskapliga genombrott har gjorts av unga människor, ofta mellan 20 och 40 år. Albert Einstein skrev sina viktiga artiklar om relativitetsteorin när han var i 20-årsåldern och fick Nobelpriset vid 42. Isaac Newton utvecklade sina idéer om gravitation i 20-årsåldern, och hans teorier blev allmänt accepterade efter att han publicerade ”Principia” 1687. Det tog tid, men till slut blev hans idéer dominerande inom vetenskapen. Thomas Edison uppfann fonografen vid 30-årsåldern 1877, och den blev snabbt populär eftersom den kunde spela in och återge ljud – en revolutionerande uppfinning på den tiden.
Från uppfinningen 1877 tog det ungefär ett decennium innan fonografen blev mer allmänt tillgänglig och använd av allmänheten. Kreativitet och nya idéer kan komma i alla åldrar. Många uppfinnare och forskare fortsätter att göra viktiga saker även när de blir äldre. Ålder kan ge erfarenhet, men det finns ingen åldersgräns för när man kan få en bra idé.
Touk och Pha.
Många av de som har gjort stora saker har fått kämpa hårt för att få sina idéer accepterade. Men när någon börjar tro på dem som vill och kan utvecklas, då lyckas de. Jag har sett det själv. De vi hjälper får en bättre framtid och större chans att lyckas.
Mitt råd är: Ge inte upp! Tro på det som är viktigast. När du pratar om andra, säg bra saker. Uppmuntra och stötta dem. Dåtid, nutid och framtid hänger ihop, och att förstå det hjälper oss att fatta bra beslut och skapa en bättre värld.
Tack för att Ni hjälper oss att hjälpa andra!
Era medarbetare i Laos
Samuel & Touk
