En resa från röksignaler till digitala nätverk. Där människans värde fortfarande är kvar.
Denna blogg försöker ge en glimt av vad öron hört och ögon sett som följts av handlingar. Åtgärder som hjälpt någon att komma vidare. Vad dessa reaktioner kan betyda, för en person och ibland ett helt samhälle. Att utvecklas är ibland ovärderligt.
Det spelar ingen roll hur många digitala nätverk det finns, eller vad dessa förändringar har inneburit för samhällen och individer, om det inte finns öron som hör. Inte heller hjälper det någon om ingen tar in vad som sägs, ögon som ser och reagerar, med en hjälpande hand med ett förstående hjärta som startar en reaktion som kommer den lilla människan till del.
Oavsett teknikens utveckling är det alltid en människa som försöker berätta ett budskap.
Trots all mediestorm är det fortfarande de grundläggande bekymren och problemen som människor fajtas med i det vardagliga. Ofta på grund av att det fanns och en lomhörd blindhet inför vilka förändringar som behöver göras. Ofta glöms den lilla människan bort.
Varför? Orsaken till kampen är ofta att för få öron, verkligen hör, för få ögon som verkligen ser och allt för få som gör vad som behöver göras för att det ska ske positiva förändringar.
När jag kom till Laos var de flesta vägar under all kritik. Djupa hålor, damm och allsköns bråte på vägen.
Jag förklarade för vårt byråd vad en enkel hyvel skulle kunna betyda för vår egen byväg. En slags släde med hyvelblad som kunde jämna till vägen.
I Hälsingland där jag bott en längre period kallas denna enkla väghyvel för vägsladd. Jag gjorde en ritning på vägsladden. Byns smed svetsade ihop idén till en verklighet, målade vägsladden röd och vägen hyvlades med det material som redan fanns. Alla jublade!
Så kom den lysande tanken, ”Nu när vägen är så slät och fin, kanske vi skulle lägga på ett bärlager med grus.” Blandade vi dessutom gruset med asfalt skulle vägen stå emot skyfall. Sagt och gjort.
Nu är vägen mellan vårt hus och Phon Hong i ett avsevärt bättre skick än när jag kom. Om sanningen ska fram så är alla vägar som vår by förvaltar i mycket bättre skick i dag. Varför? En enkel idé som vi berättade, blev en verklighet. Nu är dammet borta från vägen. Nu går det snabbare att ta sig fram och dessutom samlas vattnet i dikeskanterna. Frukten av att ge kunskap vidare är ofta en positiv förändring så länge inte girigheten är drivkraften.
De första stegen till förändring i tillväxt är kroppsspråk och uttryck som landar i ett syfte
Människans första och största uttrycksmedel är kroppsspråk, ansiktsuttryck och gester.
En människa som inte kan tolka eller ge kroppsspråk, gester och ord är ytterst farlig.
Babyns kroppsspråk är den första kommunikationen till den stora världen, efter födseln. Babyns signaler måste föräldrarna försöka förstå och dessutom tillgodose, vad behovet och uttrycket betyder. Föräldrar som inte lyssnar till de första signalerna blir ofta på ena eller andra sättet degraderade i sitt föräldraskap. När förståelsen för det basala går förlorat, då har de första klivet tagits mot helvetets plåga.
Ofta är det droger, kombinerat med fattigdom och alkohol som skärmar dessa förmågor. Inte fattigdom enbart, men det märks tydligare där inte rikedom kan dölja social analfabetism.
Ett faktum är att det är i princip samma kroppsspråk, gester och ord som behövs genom hela livet, för att ett drägligt liv ska vara möjligt. På ålderns höst är det närhet och omsorg som gäller. Precis som det var när människan föddes. Dessa kombinerade ickeverbala signaler spelar en avgörande roll när de sammanfogade orden senare ska förstås.
I alla samhällsformer, och konstitutioner, i alla åldrar då vi ännu inte funnit alla ord i den utveckling som sker omkring oss måste det vakna sinnena vara aktiva. Därför kan vi känna oss förvirrade innan vi funnit uttrycken och orden som gör att vi kan beskriva verkligheten.
Därför kommer det, nya ord, faktiskt hela tiden. Vilket är bra, riktigt bra.
En motsats till denna utveckling är ett gammalt ord som de flesta inte vill bli sammankopplad med, och det är, ”tröghet”. Tröghet har ingenting med intellekt att göra. Tröghet har mer sina rötter i rädsla, girighet och brist på empati.
Samtidigt måste det finnas en tröghet så att alla kan hinna med och förstå. Den som inte ger sina barn mat med tålamod och omsorg tappar egentligen hela framtiden, också sin egen. Vi måste inse att vi är alla barn till en dåtid där vi alla delar samma framtid, där ett för snabbt förlopp, kallas explosion, som skadar mer än den gör nytta, om det smäller på fel ställe. Ibland behövs smällen, bara man vet var den ska sättas. Men smäller det på fel ställe är omgivningens domar ofta rätt hårda mot den stackare som oftast ville väl innan det small.
Där inte det basala når fram lider de flesta. Skulle det dessutom ske i fel tempo blir det katastrof. Genom att använda händer, blickar och olika ljud kan vi uttrycka känslor, varna för fara och visa avsikter. Denna form av kommunikation är fortfarande central i vardagen, särskilt där ord inte räcker till eller där språkbarriärer existerar. Kroppsspråkets värde får inte underskattas.
Det breda språket är navet för gemenskap, kulturen i språket ekrarna som håller allt samman. Där empatin kan liknas med gummit i däcken som gör att själva livet blir mjukare. Därför är det formligen livsfarligt att ha människor till ledare och chefer som tappat bort känslor, som inte visar kroppsspråk, som tappat empatins händer och som bara bubblar tomma snurrande visdomsord utan frukt.
Navet blir ett enda snurrande utan verklighetens sanningar om inte ekrar och fälg får omslutas av det stötdämpande gummit. Det behövs både ekrar och gummi för att en resa ska bli behaglig. Åsikter utan handling, är som ett nav utan fälg och däck. Ett ensamt nav utan omgivningens sanningar är en fullständigt meningslös rörelse som ofta tappat insikten om att människan är det viktigaste. Det snurrande malande ståndpunkterna utan handling suger bara kraft och inspiration där åsikter skapar motsättningar i stället för ett dämpande lufttryck där syftet blir att föra alla framåt i behagliga rörelser.
Det behövs ingen doktorsavhandling för att begripa att handling är viktigt, sömn och mat hör till basbehov och att närhet skapar trygghet. Allt detta i ett fundament som är byggt av ett handlingens språk som inte bara är ord. Jag hörde en gång om en kyrka som skröt med orden, ”Kyrkan som aldrig sover.” Den kyrkan hade med sina egna naiva snurrningar redan dömt sig själv när de inte förstod att allt består av rörelse kombinerat med vila. All den stund vi har med människor att göra.
Frågan är, hur vi berättar vad som är möjligt och vad som behövs? Med ord, med bild, med dans, med sång eller i ett liv som helhet?
Därför är det som sagt livsfarligt att lita på ord som inte är kopplade till handlingar med omsorgens omslutande stötdämpande förmåga.
Jag har fascinerats av att så stor mängd av kunskap och erfarenhet har bevarats och förmedlades innan boktryckarkonsten uppfanns på 1400-talet. Innan 1400–talet var det handskrivna brev, och handskrivna kopior som förmedlades samtidigt som de muntliga berättelserna var den viktigaste nyhetskällan. Då innan 1400–talet visade man, samtidigt som man förklarade, öga till öga, öra till öra och hjärta till hjärta.
Den som är analfabet i dag, lever ungefär som människor gjorde före 1400–talet. Få kunde skriva och läsa, få kunde förmedla budskap och få kunde förstå vad en text och ett budskap betydde. Bilder, berättelser och röksignaler var det viktigaste sättet att bli en medmänniska.
Våra uppgifter i dag.
En av våra viktigaste uppgifter i dag är att få folk att lyssna, läsa och förstå.
Lika viktig är uppgiften att skapa självförtroende, så människor vågar berätta, skriva och börja hoppas. Börja förmedla.
Den tredje uppgiften är att få folk att våga och börja tänka själva där deras egna tankar och idéer är viktiga. Börja göra. Det är kanske därför som vi lyckas tillsammans med dem vi uppmuntrar till att hjälpa. Hjälpa sig själva, bistå andra och tillsammans lyckas i en ganska tuff värld.
Det händer grejer när insikten mognar om att jag, blev ett vi.
Ar är en av de första som kom till oss
Nu finns Ar som en av våra medarbetare i teamet. Hennes idéer och arbetsinsatser är vitala och friska. Människor lyssnar till vad Ar säger, vill vara med i det hon gör. Ar skapar ett VI med både stolthet och integritet.
Ar berättar viktiga saker för dem som finns i den by där hon kom ifrån.
Den by Ar kommer ifrån ser i dag en tydlig skillnad på ett förr och ett nu, där det nu öppnas framtid och hopp. Framtid och hopp därför att det finns några som vill bli ett vi med dom som inte kunde eller hade förmåga att skaffa sig en dräglig framtid på egen hand.
Nu märks det vad vi gör på kanaler som inte fanns för femton tjugo år sedan. Som jag sa tidigare är det viktigt att dom vi möter vågar ta egna initiativ och vågar göra vad de tänker. Därför har det vid flera tillfällen landat i att någon som vi själva inte känner sätter fram sin mobilkamera och börjar filma när de börjar dansa.
Så sprids kunskapen om att det finns en plats där alla får vara med, där hjälp finns, där vård blir en möjlighet och ingen diskriminering existerar vare sig vi är barn, kvinna eller fattig.
Öga mot öga, öra till öra, från hjärta till hjärta är fortfarande en sanning där budskapet når fram med hjälp av nutidens röksignaler där mobiltelefonen är det verktyg som skickar ut rökpuffarna.
Dessa puffar som gör att vi alla börjar begripa att människan bakom historien är viktig. Berättelserna blir mänskliga där nyfikenhet och vilja gör att vi börjar förstå varandra. Insikten har gått från enkla gester genom globala nätverk, från handskrivna brev till blixtsnabba digitala meddelanden. Varje steg har öppnat nya möjligheter – men också ställt oss inför nya utmaningar. I takt med att tekniken utvecklas, får människan på inget sätt avvecklas.
Tack för att ni hjälper oss hjälpa!
Era medarbetare i Laos
Samuel & Touk
