Stressen över det som händer kan ibland kännas övermäktigt. Emellanåt kan också jäktet över vad som inte händer pressa nog så mycket. Om man skulle vidga sin cirkel och ta med det som händer i världen ligger paniken nära till hands.
När nu USA har fryst sina bistånd kommer tyvärr själva helvetet att bryta ut för de drabbade. Paniken märktes bland de behövande redan samma dag besluten togs i USA om ett stopp i hjälpprogrammen.
Handelshinder, krig, terrordåd, gänguppgörelser och allt annat som vill skrämma oss finns också med i bilden. Självklart blir vi påverkade. Konstigt vore väl annars.
Bakom alla dessa rubriker finns det små och stora människor. Individer i olika lägen. Skyldiga, oskyldiga, berörda, likgiltiga, men framför allt barn som hotas och lockas till bedrövliga tilltag i sin oro och nöd.
Därför hör vi gång på gång, i olika media, att kriminaliteten har krupit ner i åldrarna. Inte så konstigt. Detta händer när omogna människor ska lösa bekymmer. Då blir det ofta tokigt.
En del frågar vad denna våldstrend beror på. Egentligen är svaret ganska självklart. Den som blir lämnad åt sin ensamhet skriker för att bli sedd och få bli berörd. Barnets basala behov fortsätter genom hela livet även när kroppen växer till en vuxen individ. Ju äldre personen blir i sin ensamhet ökar tilltagen med verktyg som i ett skeende får vara vapen. Då borde någon se och höra lilla mej.
I den övergivna ensamheten möter människor vanliga bekymmer, precis som dom som inte är ensamma. Dock är det en väsensskillnad på den ensamme och den som har gemenskap med lite djupare dignitet. För den ensamme blir problemen övermäktiga.
Däremot blir det en verklig skillnad hos dem som har empatifyllda människor omkring sig. De ser varandra, hör och känner med den som finns intill.
Där medmänniskan finns skapas en generös idérikedom. Medan den som är utsatt ofta landar i en egotrippad lösningsfokusering. Våld blir för den hungrige ett verktyg för att få mat, bli sedd, hörd och uppmärksammad.
Men sanningen är också den att själen skriker efter input och näring. I de skriken finns frestelsen för de mer välbärgade att fokusera på de mer ytliga fasaderna. Det är sant att det allt för ofta fattas mat på den ensammes bord, men det är lika sant att det behövs medmänskliga behov som närhet i samtal och gemenskap, där olika generationer delar hela livet. Den egotrippade delar oftast bara det som är lattjo.
Vårt familjehem ger trygghet, skola, mat, vila och god sömn även i oroliga tider.
Bytet
Lek med tanken om vi skulle byta ansvarsområde och livssituation med en annan person. Där du får dennes bekymmer och glädjeämnen. Kort sagt, byta livsvillkor med en medmänniska. Men så fruktansvärt om du skulle behöva byta med en motmänniska. Dra lott om vem som skulle byta med just dig.
Ett faktum är att det enda vi ALLA har gemensamt i det bytet, är tiden.
Tiden som formar villkoren som gör att vi alla är så illa tvungna att anpassa oss efter den rytm som finns omkring oss.
De senaste åren har jag mött en mängd människor som inte äger en klocka eller en mobiltelefon. Rytmen i deras liv bestäms av solens uppgång och dagens skymning, när mörkret faller på. Morgon och kväll är de viktiga klockslagen.
Men det viktigaste för den fattige är inte klockslag. Det viktigaste för den ensamme och hungrige är att äta när mat finns tillgänglig. Samma primitiva känsla styr besluten, där det går att skaffa pengar, för att skapa sig frihet och utrymme. Impulser och tillfällen styr saker under den dag som just för tillfället infaller.
Tuppens galande är väckarklockan och syrsornas sång blir kvällens sov-signal. Allt detta medan hungern är drivkraften vare sig natten är tyst eller regnet håller sig borta och åskans muller är på rejält avstånd. Problemet är när magen mullrar under natten så sömnen blir ytlig. Vilan blir ängslig. I den oron formas drömmarna om hur man ska lösa nästa dag för att överleva. Även om lösningen skulle innebära risker och våld. Det undermedvetna bearbetar det fina och det hemska oavsett vad som händer utanför ögonlocken.
Födelsedag
För inte länge sedan slog min klocka slagen som påminde om min sextioandra födelsedag. För mig känns den siffran overklig. Snudd på abstrakt. Men både födelsedatum och id–handlingar berättade att dagen är sann. Födelsedagen.
När jag kom som evangelist till Alfta i Hälsingland mötte jag en dam som var expert på att se människan. Karin Froms Jonsson. Hon skrev grattiskort till alla som fanns i hennes närhet. År efter år. Höll reda på vart de flyttade. Korten kom och det stod ”Grattis på födelsedagen”. Karin Froms Jonsson var ett livsproffs. Nu finns Karin i himlen. Skulle tro att hon fortsätter med sina förmågor även där.
Antagningstest
När jag arbetade på ett utbildningsföretag i Sverige var en av mina uppgifter att utföra tester för dem som ville börja utbilda sig. Jag var den som i ett första skede fick förbereda och avgöra om personen i fråga var lämplig för utbildning. Kort sagt om personen hade förmåga att ta till sig utbildningen, som just för tillfället var aktuell. Det var praktiska tester, teoretiska prov och samtal. Men framför allt skulle vi som hade läraransvar se om personen hade en rimlig verklighetsuppfattning. Verklighetsuppfattning om sig själv och om andra. Det knepiga var att det alltid fanns någon som visste allt, kunde allt och som inte behövde gå utbildningen – enligt dem själva. Detta trots att de aldrig sysslat med utbildningens syfte eller kärna. En sån människa fick sällan komma innanför skolsalens dörrar när utbildningarna skulle börja.
Somliga jublade, medan andra tyckte jag var för sträng i min bedömning. Om personen inte var nöjd med bedömningen fanns det alltid möjlighet att få en ny chans att visa vad de gick för hos en annan testare. Sanningen var den, att de som var ödmjuka och insåg sin begränsning ofta fick chansen att ta den utbildning som erbjöds, även om de teoretiska kunskaperna fallerade. Varför? De hade insikten att be om hjälp. De visste att ensam ALDRIG är stark. Problemen i dag är att de som inte får hjälp får sällan eller aldrig en andra chans. USAID kickar bort, egot vill ha sitt eget medan den som lider dör strax intill.
Hungrig på livet
De som är riktigt hungriga hittar alltid sin egen lösning, även om lösningarna är katastrofala. Tyvärr går det här mönstret igen oavsett i vilket läge personen befinner sig.
En makthungrig människa är fruktansvärd om inte medmänskliga värden väger tyngst.
En girig individ kan i sig girighet köra över de flesta för att nå sina mål.
En kallsinnig person kan i sin kylighet frysa ut hela sin omgivning bara den själv får sin vilja igenom.
Men så finns det ytterligare en dimension som gör att det kan gå riktigt illa. Det är rädslan.
Rädsla har drivit många människor till vansinnesdåd. Detta trots att det funnits lösningar i personens närhet. Lösningarna är oftast att andra människor kommer in i bilden och ger impulser, belyser idéer och där samtalet ger öppningar där dörrar kan låsas upp.
Så kan bekymmer och begränsningar få bli en sund hunger som gör att rutiner kan skapas och verkligheten kan få en rytm. I detta läge blir tiden en gåva. Där varje minut blir viktig. Viktig också för vila.
Så blev tiden en gåva. Inte en piska med svidande slag. Nej, en ljuvlig tillgång där du och jag öppet möter en morgondag. Där natten fick sig restaurering för muskler, tankar och empati.
Tiden, tiden, tiden, i tiden finns du och jag, i ett vi.
Till sist – en uppmuntran!
Med ditt stöd kan vi göra skillnad i människors liv! Detta är några exempel från mars månad:
- Operation för skadad rygg (genom Vårdavtalet).
- Behandling av öga med skadad hornhinna (genom Vårdavtalet).
- Utdelning av mat i tre byar.
- Familjeböcker till cirka 32 familjer.
- Besök på militäranläggning för att få ut id–handlingar.
- Möte med polisen.
- Möte med byråd.
- Familjehemmet fortsätter sitt uppdrag med skola, mat, vila och god sömn för våra medlemmar.
Tack för att ni hjälper oss hjälpa!
Era medarbetare i Laos
Samuel & Touk
