Mitt i all information om översvämningar, strider i mellanöstern och Ukraina möttes jag av budet att en av mina fina skolkamrater fått sluta sina dagar.
Låt oss använda minnets tidsmaskin och flytta oss 48 år bakåt i tiden. Jag var 13 och hade precis börjat högstadiet på Gärdesskolan i Bollnäs. Gunnar Bodén var 9E:s klassföreståndare och helt plötsligt hade jag fått en mängd nya kamrater som kom från de andra stadsdelsskolorna i Bollnäs.
En av dem var Anders Bergman. Kallad Bullen, för att han älskade bullar. Jag kallades Sampo. Varför? Det var Totte, Tomas Röstberg som tyckte det passade mig.
Samuel ”Sampo” Olofsson och Anders ”Bullen” Bergman.
Så nu gick vi där Bullen och Sampo till dubbeltimme i matematik med Gunnar Bodén som lärare. Bullen blev hockeymålvakt, jag blev evangelist.
Så möttes jag i veckan av budet, av vår gemensamme vän Urban Hällberg, att Bullen hade fått sluta sina dagar. Minnena kom som ett pärlband på högstadiet, musiklektionerna med tyngdlyftaren Raine Olander … Minnena satt inte fast i min nuvarande omgivning.
Här och nu hörde jag hur sången mötte mig på laotiska, tittade upp och såg hur flickorna tränade dans. Jag lutade mig bakåt i stolen, blundade och lät minnenas smaker fylla mitt nu, där översvämningar i Laos tvingat massor av folk att lämna sina hem.
Tänkte på Anders Bullen Bergman hur han kämpade, och nådde sina mål. Vann VM – guld 1987 och tog OS- brons 1988. Jag säger som Pekka Lindmark. Anders var en genomgod, mjuk kille som verkligen var en helyllekompis.
Men då var vi två grabbar, med livet framför oss, hängde med varann, hade olika mål i livet, men trivdes i samma lag där vi visste vad som gällde.
Nu lyfte jag blicken, där ja satt med mitt kaffe och landade i nuet och såg nya små helyllemänniskor, som i sin goda vilja kämpar för att klara livhanken. De kommer från byar som inte har mat för dagen och som nu upplever hur deras matförråd svämmats över av vatten.
Då drömde Bullen och jag utifrån våra synvinklar. Bullen hade TV – pucken som delmål. Jag ville bli bra på gitarr och bibeln. Så när andra snackade hockey och annat pratade jag om bibel och annat. Hörde ofta hur mina kompisar tyckte att Sampo hade en alldeles egen Jesus. Vilket var helt sant. Min Jesus är fortfarande min …
Åter föll blicken på dem som dansade och sjöng. Ar, Lee, Pha och alla de andra som drömmer utifrån sin världsbild och uppfattning.
Ar har nu lyckat med konststycket att ta körkort i Laos. Tjej, från en by ute i ingenstans, gör hon det omöjliga i mångas ögon. Tar körkort.
Pha har kommit in på en skola i Thailand. Hon är från en annan by, där hon är (såvitt hon vet) den första tjejen som över huvud taget går vidare efter grundskola och laotiskt gymnasium. Så har de lyckats, varenda en av de som bor i vårt familjehem. De gör saker som få ens vågar drömma om. Drömmar blir verklighet, mitt i svårigheter som översvämningar och bekymmer som vi i Sverige knappast kan omfatta i ord.
Nya spadtag
Som det ser ut nu kommer vi att utveckla vårt familjehem till ytterligare en plats. Vi räcker inte till. Marken är betald, mur ska byggas, brunn borras och marken beredas för att fler ska få plats för sina drömmar.
Så kommer Gunlög med sin gubbe, Willis i oktober. Gunlög stannar ett bra tag, medan Willis åker hem efter några veckor. Ögon och öron på plats för att skapa trygghet för dem som ingen annars såg.
Tacksamhet
Så lutade jag mig åter bakåt i stolen, läppjade på kaffet, samtidigt som jag tänkte på Bullen och alla andra som nu fått sluta sina dagar på jorden.
Låt mig citera Urban Hällbergs ord, klasskompisen som berättade om Bullens bortgång.
”Hej min kära vän, vill att ni ger en bön …
… Ge han (Bullen) kraft så han blir väl omhändertagen där uppe.
Tufft just nu då han var en av våra bästa kompisar …
Kram så länge Samuel”
Nu gör vi som Urban Hällberg önskar, ber. Ber för dem som behöver vår hjälp. Jag vet att Jesus dog för Bullen, så han kommer att bli väl omhändertagen.
Låt oss ta hand om varandra också här, också på den här sidan.
Älskade fina Ni, ni som är med och hjälper oss hjälpa.
Era medarbetare i Laos
Samuel & Touk
