Jag satt i en cell i Laos. Detta var år 2019. Ett fängelserum på cirka trettio kvadratmeter. Sextio fångar och jag. Jag var där som gäst. En tanke svepte genom hjärnan, ”Hur lät de mig komma in här?” Jag tummade på min bild på mannen som jag skulle hjälpa. Hettan var olidlig, stanken hemsk och trängseln påtaglig.
De flesta av fångarna stod uppsträckta mot väggen som vätte mot norr. Bajshålet vekade vara i hörnet i nordvästlig riktning. Där var det också mest med plats, medan stanken, om möjligt var ännu värre där.
Nästa ytterst mot bajshålet var en man som var något hopkrupen. Jag tittade på mannen, han på mig, jag sa hans namn, därefter ”Kom” på laotiska (mani). Han kikade på vakten. Vakten nickade. Mannen kom sakta fram, kom till mig som är vit. Jag visade mannen bilden. Han ryckte till. Han kände igen sig själv, tittade på mig och grät.
Jag tog mannens hand. Under tiden vi gick ut ur cellen nynnade jag på melodin ”O store Gud”. Flera nynnade med … När vi kommit ut ur fängelset kände mannen på mig med händerna, för att liksom försäkra sig om att jag inte var en vålnad. Jag skämdes för min tanke, ”nu får jag löss” tänkte jag. När mannen kramade om mina ben, efter att han fallit på knä, sa han ”Khop tjai pa Jesu, Khop tjai pa Jesu …”
Detta var en av mina första upplevelser i Laos där jag mot alla råd och odds hade letat upp människor i fängelser som tyvärr fått sitta för länge, inspärrade för att de trott och predikat om Jesus. Av någon anledning lyckades jag hitta fem av de sex personer som jag hade bestämt mig för att hjälpa.
Självklart upplevde jag Guds beskydd, annars hade detta aldrig gått vägen.
I dag när jag möter människor som jag vet suttit i fängelse för sin tro, märks det att deras tro förädlats. Tron finns där bakom skinnet, strålar fram på utsidan och kanaliserar ordet uthållighet, rent fysiskt, genom hela deras livsstil.
De gånger jag gjorde dessa befrielseresor, reste jag helt själv. Varför? Jo, om jag hade arresterats för mitt handlande skulle ingen annan råka illa ut för vad jag i min envishet sysslade med.
Utan att skräda orden är det bara att erkänna, dessa fängelseäventyr har satt djupa spår i mitt liv. I dag är det lagligt att tro på Jesus i Laos, men man får tyvärr inte berätta om sin tro för andra om inte tillstånd getts av staten. Därför sitter det fortfarande kristna kvar i fängelser, trots att det är lagligt att tro. Deras brott är att de berättade.
Med tanke på Laos historia och svåra lidande är det därför ett genomgripande under när en inventering gjorts av myndigheter, och man kommer fram till att 750 000 – 800 000 är bekännande kristna i Laos. Detta trots vad det kostar att tro helhjärtat i ett land som var och är ett av de tuffaste att tro på Jesus i.
Ett av vittnesbörden jag hörde av en av dem som blev fri från fängelset sa, ”Ni i väst kom med flygplan och släppte bomber över oss i Sydostasien, det hade ni råd med, men när vi sitter i fängelse finns sällan pengar för att få ut oss.” Tårarna rann på honom. Jag kramade om honom. Struntade i lössen och grät i all tysthet och skämdes över alla slemmiga offertal som mest handlat om lättja och ego, om jag skulle drista mig att vara rak.
Jag är en av dem som hade stått i talarstolar och tjatat om pengar, fast det uttryckligen står i bibeln att vi ska be skördens Herre.
Sen kan vi självklart behöva hjälp, när människor lider för sin tro, när evangelium ska berättas och när fattiga inte har mat. Men när offertal handlar om att klara av kyrkor som mest drar kraft, i stället för att lägga kraften på de ställen där folken finns, ja då skäms jag. Vi grät länge, smälte samman våra hjärtan i suckarnas bön och lät oss omslutas av Guds kärlek.
När två små ögon smälte min själ
Ar, en av dem vi hjälper i vårt familjehem, var den som formligen öppnade dörren i mitt hjärta för vad vi gör i dag. Ar håller nu på att bli en stilig ung kvinna. Första gången vi såg henna var i Hnon Hai. Då var hon elva år. Nu sexton. Hnon Hai ligger en bit nordväst om Vientiane, söder om Vang Vieng.
En dag upplevde min fru och jag, på var sitt håll, att vi skulle åka till just Hnon Hai. Vi hade inga försänkningar där, men den Helige Ande talade till oss om att vi skulle åka dit. Sagt och gjort. Vi packade vår bil och for i väg på anskrämliga vägar. Efter 8 – 9 timmar, superdammiga rökmoln av däcken, med en grundmassage i hela kroppen av den dåliga vägen, var vi framme. Flera av dem vi mötte sa att det var första gången de såg en vit man.
Efter ett par timmar såg vi en liten flicka som gömde sig bakom en pelare. Vi märkte att hon sökte kontakt med oss. Jag nickade och vinkade till henne. Med Touks hjälp förstod vi hennes fråga. Frågan var ställd till mig. Flickan sa, ”Kan jag bli din dotter?” Var det därför Gud hade skickat oss till Hnon Hai, för att hjälpa en liten flicka.
Hon berättade att hon bett Jesus att det skulle komma någon och ta henne från denna plats där hon utnyttjades och led, just för att hon var och är en vacker flicka.
När jag fick frågan smälte mitt hjärta fullständigt. Sanningen är den att detta var starten på det familjehem vi har i dag. Frågan kom från en av dessa minsta, som Jesus uttryckte det. Ars ord slog ner i mitt hjärta och bekräftade allt vad Guds omsorg omfattar. Ar hade bett till Jesus. Jesus svarade på hennes böner. Jesus skickade Touk och mig.
Människor hade bett om befrielse från fängelse, Ar om att få komma till en plats där hon fick vara sig själv och bli älskad som det barn hon var. Mitt i detta gick jag igenom min personliga kamp om hur saker skulle finansieras, hur saker skulle lösas och, och, och … Frågorna tycktes aldrig ta slut.
Så kom ett bibelord i mina tankar. Jesu ord till mannen som kom och frågade vad han skulle göra för att få evigt liv klingade i mitt hjärta. Orden i Lukas 18:22 blev på något sätt övermäktiga. ALLT VAD DU ÄGER! Orden skrek åt mig. Kom sedan och följ. Den där ordningen, att göra sig beroende av vilka Gud kallar och utser, bli beroende av Gud … oj, oj, oj. Är detta det hälsosamma beroendet? Att vara beroende av Gud!
När Jesus hörde detta, sade han till honom: Ett återstår dig ännu: sälj allt vad du äger och dela ut åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig. Luk 18:22
Sagt och gjort. Jag accepterade kallelsen att ta hand om de minsta, komma människor till hjälp i fängelser, vara tillsammans med dem som led och kort sagt, spendera mina pengar på dem som Gud pekade på. Ge till de fattiga. Jag som hade gått och inbillat mig att Gud skulle svara på bön om jag gjorde mig till chef över vad jag tyckte var mina tillgångar. (Ett hemskt råd, om du inte vill ha bönesvar – bli ditt eget ego).
Nu har det gått ett antal år där vi fått se hur Gud har välsignat!
Ytterligare ett bibelord dök upp.
Löftet till Israels barn som skulle vandra genom öknen var att de INTE skulle samla extra för att slippa lita på Guds löfte, visar samma princip. Gud vill umgås med oss och höra vad vi behöver och finnas med oss i det Gud och vi vill.
Sedan ett till …
I Lukas 12:16-21 säger Jesus så här: En rik lantbrukare hade fått en stor skörd. Han gick och funderade på vad han skulle göra eftersom det inte gick att få in all skörd. Han sa: ’Nu vet jag, jag river ner mina gamla lador och bygger större. Då får jag plats både med skörden och med allt annat jag äger. Sedan kan jag slå mig till ro och säga till mig själv: Nu har du samlat så mycket att det räcker i många år. Koppla av nu! Ät, drick och roa dig!’ Men Gud sa till mannen: ’Din dåre, redan i natt ska ditt liv tas ifrån dig! Vem ska då få allt som du har sparat ihop? Så går det för den som samlar rikedomar åt sig själv men inte är rik inför Gud.
Gud hjälp mig att inte falla för frestelsen att göra pengar till en försäkring för att jag själv ska känna mig lugn. Lugnet ska vara rotat i Gud och i de löften Gud gett. Därför har vi gjort oss beroende av varandra, men framför allt beroende av Dig Gud i allt som sker. Amen!
Jag och Touk får stämma in i orden, samma ord som mannen från fängelset sa: Khop tjai pa Jesu! (Tack käre Jesus!)
Era medarbetare i Laos
Samuel & Touk
