För kanske sex månader sedan fick vi en bild på en flicka som låg i en säng. Flickan kunde inte använda sina ben. Flickan heter Nohpok och bor i södra Laos, närmare bestämt i Salavan. Med bilden kom ett litet meddelande. ”Ni är mitt sista hopp, kom och bed för mig, och hjälp mig”. Så skrev hon i sin lilla hälsning till oss. Jag skickade bilden och meddelandet vidare till flera i Sverige för att få hjälp i bön.
När ett meddelande som det här dyker upp känns det ofta övermäktigt. En flicka med ben som inte går att använda. Hon är helt enkelt lam från bröstkorgen och ner. Månaderna gick och vi fick några påstötningar om varför vi inte kom. Men under regnperioden är det vare sig möjligt eller säkert att färdas på vägar som fullständigt regnar sönder. Resan till Salavan från oss i Phon Hong är på cirka 80 mil enkel väg.
Karta över Laos och Salavan med resrutten markerad.
Den tredje september kom Willis Abrahamsson från Sverige till oss för att dela vårt arbete och våra glädjeämnen. När vi närmade oss sista helgen i september såg det ut som att vi skulle kunna åka till Salavan och flickan. Med de förhållanden som råder här i Laos fick vi räkna med minst fyra dagars tripp, tur och retur. Nu åkte vi också med en extra boost från folk som känt sig manade att ge oss en hälsning om en flicka som inte kunde gå.
Hemma hos flickan Nohpok som är lam.
Väl framme var det kanske inte det hus som vanligen människor har som bostad i Sverige. Det var byggt av bambu och stod på pelare.
Huset där hon bor.
När vi kom dit mötte jag faktiskt mina egna känslor. 1982 blev jag själv lam från bröstkorgen och ner. Jag kunde inte gå. Då bodde jag i Köping. Det var där och då – i Köping – som jag träffade Willis Abrahamsson första gången.
I ett väckelsemöte en söndagskväll efter att jag hade predikat i mötet kom en man vid namn Robert Bjelverud. Han frambar en hälsning till Willis och mig. Detta hände alltså 1982. Hälsningen löd: Ni ska komma till ett land som ni ännu inte känner till. Ni ska få berätta om tro genom radio till delar av Sverige. Ni ska få ge evangelium som kommer att sändas till varje världsdel. Ni kommer att få vara med om att hjälpa de sjuka. Ni kommer att se unga människor som lider få ro. Ni kommer att kampera under många år framåt i tider efter att detta har startat. Ni kommer att få se hur … (Där fortsatte profetian.)
Med den profetian i ryggen som uttalades 1982, alltså för 40 år sedan kom vi nu till Salavan. Willis böjde knä vid sängen efter att vi hälsat på familjen och den lilla flickan. Jag själv satt lite bakom och grät. Jag upplevde mina egna känslor av smärta och frustration som jag tidigare känt när jag själv blev lam.
Willis Abrahamsson ber för Nohpok.
Till vår förvåning var flickan inte ledsen eller förtvivlad. Hon strålade av glädje. Hon berättade att när bönen bads hade all smärta försvunnit.
Jag vet ju av egen erfarenhet vad smärta vill säga. Alla tabletter, terapier och försök till att lindra. Och plötsligt hade den här flickan ingen smärta. Ofattbart!
Men jag grät fortfarande. Jag snörvlade fram böner. Såg flickans liggsår på kroppen när de vände henne. Då grät jag ännu mer.
Vi var hos Nohpok kanske ett par timmar. Vi tackade Gud för att hon inte hade smärta. Samtidigt frågade vi oss varför hon inte blev helad fullt ut. Willis hade svaret: ”Vi har bett för lite.”
Jag nickade medan tårarna föll ner för kinderna under tiden jag körde bilen på en stig. Den här gången var det ingen väg.
Så säg mig, vem kan förklara det vi inte kan förstå? Vem kan hjälpa oss i det vi inte kan förmå? Låt oss gå till Gud i bön gång på gång. Sluta ifrågasätta utan i stället njuta av löftenas sång: Gud är trofast, så ljöd sången bland Guds folk i forna dar. Samma sång från tid förgången tonar ännu lika klar.
Samuel & Touk
PS. Det kan också sägas att Willis och jag gjorde närradio som sändes i Värnamo. (Bokades av Maths Holmberg). Vi medverkade i en gudstjänst som sändes över varje världsdel. (Bokades av Tomas Orevi). Vi fick också hjälpa de sjuka. Roberts 40 år gamla profetia stämde in i minsta detalj. DS.
