Minns med viss nostalgi hur jag som liten grabb försökte odla citroner i små krukor. Hade hört av somliga att jag skulle ha gröna fingrar, vad det nu skulle betyda …!
Jag hade köpt jord i Gärdets blomsterhandel, förgrott kärnorna, monterat dagsljuslampor och dessutom lagt en termometer bredvid en av krukorna för att allt skulle bli så bra som möjligt. Dessutom bad jag för de små kärnorna. Sa i söndagsskolan att vi skulle be för mina citronplantor.
De grodde. Men så långsamt. Tålamodet prövades. Efter sju år kom första citronen. Visst hade entusiasten i mig svalnat, vaknat och peppats. Men tålamodet och arbetet gav resultat. När jag gick i årskurs två planterades citronerna, i årskurs åtta skördades den första citronen. Tyvärr skördades den första citronen för tidigt. Den smakade blä …
Ibland kommer minnet av mina citroner upp som en påminnelse om att allt går inte snabbt. Livet är oftast inget snabbköp. Det är en verklighet av förberedelse, sådd, omvårdnad och skörd. Dessutom måste man veta någorlunda väl på vilka tider man ska göra vad.
Nu vet vi att advent klappar på porten. Julen står för dörren och massor av förväntningar hänger i livets grenar, med allt vad det innebär. Men vad händer när glittret och förväntningarna har ramlat av? När adventsstjärnan har slocknat och det krävs dagsljuslampor för att hoppets frön ska gro.
Då blir det du och jag som blir, bildligt talat, den dagsljuslampa som med tålamod lockar det lilla hoppet att gro. Någon vattnar, tittar med spänning om det händer något. Kollar temperaturen och fortsätter. Fast det kan ta många år att se ett resultat.
Du har läst om Ar i mina texter förut. Flickan som kom från helvetets bakgård och som blev planterad hos oss. Där vi tillsammans tack vare er har kunnat sköta om och se hur en ljuvlig tillväxt har skett.
Ar med sitt körkort tillsammans med Touk.
Nu kan vi räkna upp dem som satt i fängelse, de som inte hade mat, de som med ångest vred sina händer när de inte visste hur de skulle lösa sin framtid. Några står fortfarande under dagsljuslamporna. Medan andra har blivit utplanterade.
Då kommer berättelsen om mamman som inte visste hur framtiden skulle te sig. Arbetade på bordell, försökte fostra en dotter och slet utan dess like för att klara livhanken för sig och sin lilla flicka.
Nu har hon sina papper i ordning. Kan med frimodighet säga nej till alla traffickingidioter som försöker dra i henne. De lever i dag under ordnade förhållanden. Men oj, vad allt har tagit och tar tid. TÅLAMOD … Ja, det krävs tålamod!
Ligan som höll henne i sitt våld saboterade vår bil. Skulle vi då sluta hjälpa till för att de elaka hotar och förstör? Nej, vi fortsatte tack vare Er som läser dessa texter, ni som ber för oss och är med i så gott som alla former av stöd.
När somliga av Er har kommit till oss i Laos, hälsat på, uppmuntrat och kramat om oss riktigt nära, ger det resultat som gör att vi och alla de andra orkar. Som jag sagt tidigare, ”Man kan aldrig vinna en tävling på avstånd”. Närheten är ett måste.
Låt mig avsluta denna gång med berättelsen som gjorde att jag grät mer än en gång.
”Vi blev hämtade, de gjorde dumma saker med oss, vi grät och hade ingenting att äta. Dagen efter måste vi jobba på fälten för att skaffa mat. Mamma var ensam. Pappa hade stuckit med en annan kvinna. Så kom vi att tänka på Touk och pappa Sam. Kanske skulle vi kunna komma dit? Så åkte vi. Vi var jätterädda för om vi inte skulle få stanna …”
Så kommer tårarna, kroppen skakar under tiden den lilla flickan berättar. Gunlög som är här nu kramade om henne. Efter några minuter kom lugnet tillbaka i kroppen. ”Tack … jag vill tacka…!” Tårar igen.
Så kom tårarna igen på fler än den lilla flickan från Luang Prabang. Tacksamhet på grund av att det finns dem som finns intill med sina dagsljuslampor.
Tack … Jag hoppas tacket ekar ända fram till Er som finns för dem som behöver tålamod!
Era medarbetare i Laos
Samuel & Touk tillsammans med Gunlög
