I vanlig ordning plockade vi med oss vad som behövs. Vi skulle åka till Vientiane och säga farväl till våra vänner från Sverige som hälsat på oss i Laos.
Vi plockar med oss ID-handlingar, försäkringsbevis för folk och bil, kameran, plånboken och nycklar. I med nyckeln i startlåset. Inget hände.
Ser på instrumentpanelen att bakluckan inte är riktigt stängd. Hm, en lampa har lyst hela natten och har dragit ur batteriet. Omplanering, bums! Vi skickar ett litet meddelande till dem som vi ska ta farväl av: ”Vi blir sena, strömmen är slut i batteriet.”
Oavsett vem som inte stängde bakluckan går det inte att starta när batteriet är tomt. Självklarheter som inte går att sudda eller ta bort. Fysikens lagar gäller oavsett vem som gjort vad. Knepigt nog verkar det som om Jesus står över sådant.
Nu hade man inga batterier på Jesu tid. Men man hade stormar – som Jesus stillar. Fester – som Jesus välsignar och annat som också vi har erfarenhet av. Så skedde det övernaturliga när Jesus fanns intill.
Nu bad vi inte ens om att batteriet skulle laddas bums. Även om tanken slog mig. Min tro brast, bildligt talat.
För en del månader sedan överlämnade vi en rullstol till en kille, Liam är hans namn. Han bor i en by norr om Luang Prabang. Hade vi nu haft tro, då skulle vi ha rört vid honom och fått se det där undret där hans armar och ben skulle ha växt ut. Men också där brast min tro. Därför blev det en rullstol i stället, som ett bevis på att min tro inte räckte till. Ungefär som händelsen med batteriet i dag.
Batteriet laddas under tiden jag skriver det här. Men hur i hela världen laddar man en tro?
Bibeln berättar ju att tron kan växa. I 2 Korinthierbrevet 10:15 står det så här. (Nu-bibelns översättning) ”Vi vill inte ta åt oss äran för det arbete som andra har uträttat. Men när er tro växer sig starkare, hoppas vi att kunna arbeta ännu mera bland er.”
Paulus verkar uttrycka att det är snudd på omöjligt att utföra ett bra arbete om inte tron är laddad. Kanske kan man översätta orden så här: ”Vi vill inte använda andras batterier eller göra oss stora över vad andra har kopplat upp …”
Ha fördrag med mina funderingar där jag tänjer på texten. Självklart behöver vi varandra där vår tro tillsammans kompletterar vad jag själv inte klarar av. Men då krävs det att någon får bli min laddare. Någon som levererar en rullstol. Någon som förmedlar tro.
Jag kikar på batteriladdaren. Nu är 20 procent laddat i batteriet. Indikatorn på batteriladdaren säger så. Tålamod … Bara sitta lugnt och vänta.
För lite tid att ta sig för något annat än att skriva en blogg under tiden. Nu är det 21 procent som är laddat. NEJ! Vad händer? Strömmen från elnätet bryts och batteriet i min dator träder in och gör att jag kan fortsätta skriva. Men laddningen har upphört till bilbatteriet. Indikatorn på batteriladdaren slocknar.
I Lukas evangelium 18:8 står det så här: ”Jag säger er att han snart ska ge dem deras rätt. Men kommer Människosonen att hitta någon tro på jorden när han kommer?”
Bildligt talat: Kommer Jesus att hitta laddade batterier, någon laddad tro när han kommer?
Klockan går sakta, ingen ström i ledningarna från elbolaget. Ingen laddning. Utan tvekan är enda sättet att få tron att räcka till att vara uppkopplad till det nät som kan leverera. I detta fall tro.
Jag kan förstå att kopplingen är viktig när vi talar om uppladdning. När vi talar tro är uppkopplingen Jesus – i bön, i bibelläsning och gemenskap där vi tillsammans förstår. Min bön blir i dag: ”Gud koppla upp oss medan vi har möjlighet till kontakt”.
Allt gott!
Samuel & Touk
