Den här bloggen handlar om att förlora sin plats. Komma bort, inte veta vad som ska ske. Samtidigt som man gör allt för att vara med i det sammanhang där man vill finnas. Vi ska kika på denna känsla ifrån olika perspektiv.
Ungar som blev saknade
Vi har en katt som fick fyra små telningar. Gulliga, charmiga och fulla av bus. Efter cirka sju – åtta veckor kom det spontanspekulanter på kattungarna. De små liven fick ett nytt hem.
Detta skedde utan minsta förhandling med kattmamman. Första dagen gick mamman och kallade på de små liven. Inte det vanliga. Ett mer entonigt läte med en genomträngande ton. Sen fortsatte mamma katt med sin entoniga sång. Nu har kattmamman kallat på sina ungar i mer än tre veckor.
Jodå, hon har fått mig att känna skuld. Jag snodde ungarna, där min motivering var, ”vi kan inte ha för många kattor”. Ändå vet vi att små kattungar ska ha nya hem efter ett tag. Dom har det bra, medan mamman fortsätter kalla, söka och nosa efter dem. Berättelsen om kattmamman handlar om den uppsökande saknaden.
Borttappad
Vem har inte snurrat runt och letat efter nycklar? ”Jag la ju dom på ett säkert ställe”. Supersäkert, till och med för mig! Yr omkring i stressen över att komma i tid. ”Var i hela världen är nycklarna?”
Eller nutidens minnesförlust, där man ska uppge ett lösenord för att ta sig in på en datasida, eller komma ihåg en kod för att ett kort ska fungera. Förvirrat letar man efter rätt kombination.
Det slutar med att nycklarna förr eller senare kommer fram, man beställer ett nytt kort och så lägger man koden och nycklarna på ett nytt säkert ställe. Detta är saknaden av minnet där ingen annan kan lösa bekymret i nutid.
Kontroll
Här i Laos finns det avsevärt fler poliskontroller än vad vi är vana vid i Sverige. En kontroll i genomsnitt på var sjunde till tionde mil. Ibland tätare. Vi har lärt oss frågorna som polisen ställer. Körkort, bilens ID-handlingar och besiktningspapper. ”Varifrån kommer ni? Vart ska ni? Vilket ärende har ni?”
Proceduren tar mellan, tre, till fem minuter. Vid ett tillfälle tappade polisen ID–handlingen som gäller bilen. Den lilla plastinslutna lappen ramlade ner mellan dörrtröskeln och höger framstol. Precis där inte fingrar når att plocka fram borttappade saker.
Polisen tog två steg bakåt. Sa med lugn stämma, ”Leta!” Vi öppnade dörren och med list och skicklighet lirkade vi fram den borttappade handlingen. Det var omöjligt att åka innan alla handlingar var granskade. Stoppet tog cirka en timma.
Det humoristiska i situationen var att polisen stod på samma fläck hela tiden under tiden vi letade. Ivrigt kedjerökande på cigaretter. Berättelsen om poliskontrollerna belyser sökande efter brister, i det här fallet gällande trafik.
Kontaktsvårigheter
Vi hade ett inplanerat möte via Signal. På eftermiddagen samma dag som mötet skulle hållas försvann vår uppkoppling. Ingen kontakt. Telefonen var död. Ingen elektronisk kommunikation fungerade. Jag blev OFF. Bortkopplad innan man ens var påkopplad. Den information som skulle fram blev liggande. Anteckningarna gjorde ingen nytta om inte kontakten kom i gång. Frågor kunde inte ställas. Svar kunde inte ges. Min känsla var oerhört låg.
Vi fick försöka lösa problemet med den brutna kontakten. Det hederliga gamla metoderna fick komma till pass. Rent fysiskt ta sig till dem som skötte om masterna som vi brukade använda oss av. Mycket riktigt. Bekymret konstaterat – det var strömlöst. Berättelsen om den brutna radiokontakten belyser att vara saknad från båda håll.
Kontakt och kommunikation är av största vikt
För inte längesedan blev grova kablar kapade på Östersjöns botten. Det var en nyhet också i Laos. Vi hör om stora bränder i Los Angeles och San Diego. Eldar som kallas ”Wild Fire”. I samband med brändernas effekter försvann kommunikationsmöjligheterna för de drabbade. Strömmen slogs ut. Människor fick panik.
Allt det här vittnar om att vi behöver varandra. Oavsett om små kattungar försvinner, står mamman där och kallar, medan vi använder oss av de hjälpmedel vi har för att försöka få hjälp och närhet.
Den falska kontakten
Tyvärr är det en del som ger sig ut för att vara någon annan än de i verkligheten är. Bedragare. Vår kattmamma skulle aldrig acceptera andra ungar än sina egna.
På Facebook kommer ofta falska vänförfrågningar. Personer som vi redan har kontakt med blir kapade, där kaparen sedan kommer med en vänförfrågan. En vänförfrågan från någon man inte har en susning om vem det är. Allt bakom ett falsk jag.
Min uppfattning är att man aldrig ska acceptera någon med falsk identitet. Det är på själva handlaget som man ser vem som är vem. Fingeravtrycken, både i fysisk och aktiv handling, inte minst på en äkta ID-bricka.
Att få sin identitet kapad gör att man inte vet vem den falske id-kaparen mött. Dessutom har förfalskaren gett sig ut för att vara den jag är. Som försvar skriver jag, tillsammans med många andra, bl.a. på Facebook: ”Jag har blivit kapad. Svara inte på kaparens frågor.”
Berättelsen om den kapade identiteten handlar om att söka förhindra att folk får fel uppfattning om oss som försöker vara äkta.
Bortrövad
Ibland kanske man slumrat till, vaknat och förvirrat tittat sig omkring och tänkt, ”Var är jag …?”
Om nu detta uppvaknande beror på att man blivit drogad, slagen i huvudet och bortförd, då blir uppvaknandet inte bara förvirrande. Rädslan infinner sig, kanske till och med en känsla av skräck. Saknad, förvirring, fasa och fullständigt utlämnad. I det läget försöker man luska ut var man befinner sig.
För inte så länge sedan fick vi ett samtal från en flicka som saknade sin storasyster. Vi frågade via en mobiltelefon om inte mamma eller pappa visste vad hon var. Det visade sig att barnen hade blivit sålda.
Ja, du läste rätt. Fattigdomen hade tvingat föräldrarna att i sin förtvivlade förvirring att sälja några av sina egna barn för att få pengar för att rädda sitt eget skinn och de minsta. Vi tog bilen så fort vi fick höra hur verkligheten såg ut, sökte upp stället och fann den lilla flickan som hade fått låna en telefon. Tröstade, försökte lugna och dessutom ge mat och rena kläder.
Efter att ett viss lugn infann sig, frågade vi, var hennes storasyster blev bortrövad.
Vi kom till platsen. Där låg hennes byxor. Nerdammade, nertrampade i smutsen. De vuxna som var med oss berättade då att traffickingligorna sliter av kläderna. Stoppar in barnen nakna i det fordon som de rövar bort dem i. Varför? Därför att det är svårare att rymma om man är naken. Sedan lät de anhöriga, byxorna ligga kvar som bevis på vad som hänt.
Nu stod vi där med ett barn som förlorat sina föräldrar, mist sin storasyster och som i ensamheten upplevde alla de olika saknadskänslorna som vi beskrivit tidigare i bloggen. Sökt i både positiv och negativ bemärkelse. Vara en unge som är saknad. Ett barn som gjorde allt för att få kontroll och i sin övergivenhet försökte få kontakt med goda människor. Mötte de falska människorna som dessutom rövade bort henne och storasystern och som dessutom gjorde business på dem.
Det är i dessa situationer som vår kärnverksamhet är. Att finnas till bland de minsta. Våga komma intill dem som ingen ville ha. Möta de sålda, övergivna och utnyttjade. Ge dem Familjebok och ID–handlingar, ett hem, mat, möjlighet till skola och sjukvård. Detta oavsett var de kommer ifrån. Jag har fortfarande svårt att förstå och ta in vilket helvete de gått igenom…
Ja, det blir på allvar när man verkligen börjar förstå och ta in nöden. Då är det självklart att inte lägga pengar på onödiga saker. I stället satsa på dem som skulle klarat sig på samma slant under en ganska lång tid och dessutom rädda dem ur skiten.
Flickan som ville ha hjälp kom till oss i familjehemmet. Hon gör framsteg och börjar ta sig ut ur det trauma som satt riktigt djupa sår i både kropp och själ. Än vill hon inte vara med på bild. Kan förstå det efter alla hemska bilder som tagits på henne.
Därför ställde Pim upp som ett exempel på en av dem som finns hos oss. Jag lovar – det finns fler, många fler, som ropar på hjälp…
Tack för att ni finns och hjälper oss hjälpa.
Era medarbetare i Laos
Samuel & Touk
