Vi ska ha några dagar av avkoppling ifrån 24 oktober fram till lördag den 28. Det har i ärlighetens namn varit ganska tjockt i schemat. Planeringen var att vi skulle åka i väg på morgonen den 24:e upp till Luang Prabang och vila några dagar, innan Maths, Willis, Gunlög och Waldemar kommer från Sverige.
Så hände det igen. Gud kopplade på. Gud började tala genom sin Ande. Vi blev förhindrade att åka den 24:e. Saker kom emellan. Möte med en bank som lyckades ta pengar från kontot utan att ge oss kontanter föranledde mötet. Vi förhandlade på måndagen och fick banken att medge att de gjort fel. Så hem och krama kudden innan vi skulle åka den 25:e. Natten mot den 25:e talade Guds Ande mycket tydligt.
Guds Ande sa: ”Åk den nya vägen till Luang Prabang, fast den är dålig. Jag ska peka på ett hus där ni ska gå in och förmedla ord från Mig på vägen till Luang Prabang.” Jag frågade: ”Hur ska jag veta vilket hus det är? Det finna massor av hus efter vägen?”. ”Jag ska visa dig”, blev svaret.
Jag behöll orden i mitt hjärta. Vi kom i väg på morgonen den 25 oktober med målet Luang Prabang. Efter att vi åkt av motorvägen i Vang Vieng blev vägen verkligen dålig. Det gick sakta. Mycket sakta.
Efter fyra timmars körning upplevde jag att vi skulle gå in i ett hus efter vägen. Guds Ande påminde mig: ”Där är det …”
Jag sa till min fru Touk: ”Jag tror vi ska gå in i det huset och förmedla ord från Gud”. ”Huset kanske är en kyrka”, fortsatte jag att säga för att låta lite mer övertygande om min förklaring. Min fru skrattade. ”Här finns ingen kyrka”, sa hon. Efter lite övertalning gick hon med på mitt förslag att vända om och knacka på.
Vi vände och backade in på gården där huset stod. Jag började prata med dem som bodde där. ”Sabadee”, hälsade vi. Med Touks tolkande hjälp förklarade jag att Gud hade sagt att vi skulle åka in här. Vi väntade spänt på svaret från dem vi besökte.
Efter ett tag började de tala, de som bodde i huset. Rejält överraskade. De var de första troende på Jesus i hela det området, vad de visste. Nu hade de bett att Gud skulle bekräfta att Gud hörde deras böner. Så kom vi uppdykande. Vi gav dem den profetiska hälsning som varade cirka trettio minuter, allt vad Gud påminde om stämde.
Vi grät tillsammans, bad och tackade Gud. Sedan fortsatte vi vår färd.
Efter cirka en timma såg vi beväpnade soldater, skarpladdade poliser och massor av folk. En av dem vi såg låg på marken med ena benet över sin motorbike, helt livlös. Senare fick vi reda på, genom nyheterna, att det hade varit skottlossning, där någon eller några galningar hade skjutit prick på dem som färdades efter vägen. Vi åkte förbi så snabbt vi kunde utan att väcka uppmärksamhet.
En av patronhylsorna från skottlossningen.
Nu ska det också sägas att vi fått en profetia från Göran Josephson några dagar innan detta hände. En go´ profet från Sverige. Jag kopierar profetian precis som Göran skrev:
”HALLÅ SYSKON KÄRLEK O KRAFT FRÅN VÅR HERRE ÖVER ER NI LEVER UNDER DEN HÖGSTES BESKYDD O KRAFT !!! FIENDEN DARRAR !!! JAG HERREN SLÅR FIENDENS härar med förvirring !!! De kommer att angripa varandra !!! JAG HERREN GER MITT BESKYDD TILL ER O SLÅR fienden med blindhet !!! JAG ÖPPNAR FÄNGELSEPORTARNA PRECIS SOM JAG GJORDE FÖR PETRUS !!! JAG HERREN HÅLLER MITT ORD !!! DEN SOM HÅLLER FAST VID MITT ORD O INTE FÖRNEKAR MITT NAMN !!! ÖVER HONOM O HENNE FÖRBLIR MITT BESKYDD !!! SE JAG KOMMER SNART !!! JAG HERREN SER MED GLÄDJE O KÄRLEK PÅ ER”
Så var det. Polisen sa att de onda människorna hade skjutit på varandra.
Tacksamma, det är vad vi är. Tacksamma för Guds beskydd och för människor som gör vad Gud säger.
Samuel & Touk
