Jag var kanske fem år. Med stolthet hörde jag mamma berömma mig för en tavla jag målat. Pappa som var professionell konstnär visste hur en pensel skulle hanteras, och hur man blandade färger. Till min förvåning, så ung jag var, fick pappa inte lika mycket beröm som jag när han hade gjort sina verk.
Sagt och gjort. Jag skulle hjälpa pappa att få beröm. I min naivitet tog jag en av de färdiga tavlorna och började förbättra pappas verk. Efter en stund kom pappa in i rummet där jag stolt visade vad jag gjort. Han tittade på mig med en mix av både förundran och tvivel, och med ögon som visade en känsla av ”vad gör du pojk”.
Så kom mamma in – alla var tysta. Jag väntade med andäktig spänning på att nu skulle pappa få det beröm som jag brukade få. Resultatet blev något annat. Trots mitt övertramp sparade ändå pappa tavlan som skulle hjälpa honom att få beröm.
Låt mig ta min egen erfarenhet som pojkspoling i bilden av hur det kan gå när vi lägger oss i utan att egentligen ha mandat i vare sig frågan eller ämnet.
Att lägga sig i en annan människas liv är bildligt talat som att måla över vad den människan är. Ord kan färga, såra och plumpa till det. Medan tystnaden ofta ger skaparförmåga till att höra, säga rätt saker och med respekt måla i sitt eget liv i stället för andras.
Hjälp innebär inte att måla över. Hjälp innebär att ge så mycket ljus så att varje människa ser vad som är tydligt.
Hjälp innebär att vara så tyst att den som behöver hjälpen får tid att berätta och hitta orden i sin egen upplevelse.
Hjälp innebär att ge av sig själv så att den som behöver hjälpen inte känner en ytterligare skuld på grund av att någon hjälpte.
Hjälp innebär att all skam skyls över i omsorgens famn, där den man hjälper inser att de har egna färger att måla med.
Juda är en kille som varken kan läsa eller skriva. Han är ung och borde gå i skolan. Men fattigdom, utanförskap och andra omständigheter har gjort att möjligheten uteblev. Judas mamma kan inte heller läsa eller skriva. Vad hjälper det då att skicka information, när ingen i familjen har förmågan att ta del av den.
Juda och Ar.
Nu kommer Ar, som var en av de första som kom till oss, att ta hand om lille Juda för en tid. Varför? Han behöver de förkunskaper som krävs för att han över huvud taget ska kunna börja skolan. Däri innefattas att han ska lära sig Lao, nu talar han endast stamspråket Hmong.
I södra Laos finns en ort som hete Ataphu. Där hade de hört om ett par norr om Vientiane som kunde förhandla så att de kunde få sjukvård. Precis som i alla andra länder krävs det pengar eller id–handlingar för att få adekvat sjukvård.
Inga dömande ord som, ”Varför har ni inte sökt hjälp förut?” Insikten var ändå klar och tydlig. Hur gör man när man inte kan läsa och dessutom tillhör en annan stam och ett annat folk än de som talar laotiska?
Oj, oj, oj vad många det finns som har egna färger men inte har förmåga att använda sina penslar. Hur många är det som inte hittar de rätta orden för att växa, utvecklas och få vara den de verkligen är?
Gud hjälpe oss så att vi inte börjar måla i andras liv, bara för att vi har färgerna, penslarna och resurserna för att göra en bild tydlig.
Låt oss tillsammans inse att vi, just tillsammans, kan uppmuntra varandra att skapa goda förutsättningar för att leva ett liv där den personliga integriteten får vara viktig.
Tack för att du finns, så att vi tillsammans kan hjälpas åt att hjälpa.
Era medarbetare i Laos
Samuel & Touk
