Utan tvekan finns det skillnader i kulturer, samtidigt som det finns massor av likheter bland människor var man än kommer ifrån.
Låt mig ta några exempel. Här är 9 fakta om Laos och Sverige:
- Laotier är stora konsumenter av klibbigt ris (producerad i landet). Sverige är storkonsument av kaffe (kaffe importeras).
- Laos är ett av världens fem återstående kommunistländer (så gott som alla laotier praktiserar någon form av tro). Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder (få svenskar praktiserar någon form av tro).
- Laos är bland de mest etniskt mångfaldiga länderna på det sydöstra Asiens fastland (Laos består av mer än 50 stammar och folkgrupper). Sverige är i grunden ett enfolksland med två till tre minoritetsgrupper.
- Laos är ”en miljon elefanters land”. Sverige var tidigare kossornas och hästarnas land.
- Laos är också ”Miljonernas grottland”. Sverige är känt för sina sjöar, öar och sin skog.
- Laos firar året runt med festivaler. Sverige firar nyår, påsk, pingst, nationaldag, midsommar, allhelgonahelg, advent och jul.
- Noshörningsbaggebrottning är en populär vadslagningssport. Sveriges hästsport, fotboll och ishockey är sporter man slår vad i.
- Du kan utforska slätter med mystiska forntida stenburkar. I Sverige plockar vi svamp, bär, jagar och fiskar.
- Laos är det mest bombade landet i världen. Sverige ät ett av de minst bombade länder i världen.
Bakom dessa faktarader finns det olika smaker, bilder, fraser, ordspråk och livsstilar. Oftast kanske det märks i hur vi bemöter varandra.
Minröjare och bombletare på fyra ben
Som vi läste är Laos ett av de länder som det har fällts flest bomber över. Detta trots att laotier alltid försökt att hålla sig utanför krig.
Låt mig citera bloggen ”Den andra resan”: ”Vi befinner oss i Laos – det lilla landet som ligger inklämt mellan Thailand, Kina, Vietnam och Kambodja som inte har någon kustlinje. Här bor ungefär 6.5 miljoner människor. Det finns mycket orörd natur här. Anledningen till detta är nog delvis att det ligger rätt mycket minor här och var. Jag visste inte att det fanns minor innan vi kom hit. Vi besökte COPE i huvudstaden Vientiane, som är en organisation som jobbar med att förbättra livet för människor som har trampat på minor. De har en mycket intressant utställning med proteser och bra informationskällor till vad som egentligen hände i Laos under Vietnam-kriget. Det här var första gången jag fick höra om det hemliga kriget i Laos. Över 580000 flygplansstarter hade skett från USA:s baser för att släppa över 270 miljoner klusterbomber över Laos, med intentionen att stötta den rojalistiska regeringen mot Pathet Lao och hindra att vietnameserna gick över gränsen. Under 9 års tid hade ett flygplan lyft var 8:e minut. Klusterbomber täcker ett stort område mycket effektivt. 1/3 av bomberna exploderade dock inte utan ligger kvar som minor och väntar på att någon ska trampa på dem. De kallas UXO = unexploded ordinance.”
Fortfarande än i dag smäller dessa gömda, glömda terrorverktyg. Ett 40-tal barn skadas varje år och totalt är det cirka 100 personer per år som befinner sig på fel ställe. Detta i ett land som inte ville vara med i något krig. Rädslan för att det ska råka smälla på en promenad, skogsarbete eller annat naturevenemang präglar hela livsstilen. Därför släpper man ut grisar på områden som ska bebyggas eller nyodlas. Jag kan lova att då smäller det.
Vilka var det som släppte dessa hemskheter? Jo, det var människor med en Bibel i innerfickan. Amerikanska soldater hade ofta en liten fickbibel med sig. Inte underligt att hatet växte mot dem som läste Bibeln. Så krockade de olika kulturerna på grund av att våld skedde på vansinniga grunder. Precis så är det. Våld är alltid våld, oavsett vem som står för eländet.
Koppling i stället för krock
Jag har varit i skogar där det kan smälla när som helst, ätit mat som inte tilltalar svenska smaklökar och lyssnat på ord som jag inte förstår. Dem jag har mött har lyssnat på mina ord som får upprepas, ätit mat som jag lagat och funnits i sammanhang där jag försökt förklara skillnader. Det märkliga är att när skillnaderna berättas, kommer vi alltid fram till likheterna.
Ändå är det sällan likheter som berättas i turistbroschyrer, reseskildringar och nyhetsrapporter. Där berättas om olikheter och ”värsta-scenarios”. Därför ska jag avsluta med en händelse som börjar i skillnader, men slutar i likheter.
Buddismen har inte en enda enhetlig bok som beskriver buddismen. Däremot har kristendom och judendom en bok som kallas för Bibeln.
Jag hade gitarren med mig som vanligt. Några av dem som bor hos oss hade följt med. Vi satt i en by norr om Luang Prabang. Delade en måltid som jag inte var van vid. Jag lovar, jag hade aldrig ätit rostad orm där ormens form fortfarande var kvar över den öppna elden. Riset var klibbigt. Ormen smakade noll, chilisåsen var laddad med dubbel styrka och närmaste doft vi hade bakom ryggen var en elefant.
I den miljön satt vi på marken på en bastmatta. Vi hade ätit klart, visat våra pass och Id-handlingar för bypolisen. Därefter började vi sjunga.
Våra flickor dansade traditionella danser. Jag lirade gitarr, alla sjöng och vi njöt. Dagen efter kom vi tillbaka till samma plats. Då kom det ett förvånat utrop, ”Kommer ni tillbaka?” Ja, vi kom tillbaka därför att vi ville lära känna dem som vi mött dagen innan. Personerna var ingen turistattraktion. Vi började få vänner. Vänner som lyssnade, vänner som andades med oss och vi med dem.
När vi gick därifrån la jag min hand på elefanten som stod på stigen ner mot vattnet.
Där vi var fanns ingen väg. Vi hade åkt med en lång kanot. Jag kände hjärtslagen på elefanten. Det var mäktigt. Långsamma tunga slag som gjorde att jag blev andaktsfull. Där skapades ett minne bland dem som aldrig mött en utlänning i hela sitt liv. Vi mötte en stam som ingen tidigare besökt. Det är från den byn Pim, som bor hos oss, kommer.
Så är det. Vi möttes. Det skapades förtroende. Nu kommer de till oss ibland och hälsar på. De vet vad som skulle hänt med Pim om hon inte kommit till oss. Det vill vi inte ska hända någon!
Där blev det kulturkoppling i stället för kulturkrock. Fakta blev verklighet. Riset var klibbigt. Elefanten hade ett djupt ärr på sin ena framfot efter en mina. Dofterna satt inpräntade i livsstilen.
Nu längtar vi efter varandra ibland. Längtar efter dem som blev en del av oss. Vi och dom försvann. Vi blev ett vi som fortsätter att växa. Idag är vi fler.
Tack älskade Ni för att Ni hjälper oss att hjälpa.
Era medarbetare i Laos
Samuel & Touk
