Känslan är speciell när ett flygplan drar på. Alla trycks bakåt i stolarna. Nu ska alla upp i luften. I ett huj, vingarna bär. Schemat var fastlagt. Allt skulle klaffa inför resan i Sverige. Cirka 30 minuter innan landning på Arlanda kände jag en knepig stress över bröstkorgen, men noterade inget särskilt. Inget annat än att jag började flåsa okontrollerat.
Orken försvann ungefär som när man drar ur en plugg ur ett avlopp. Strömavbrott …
Efter cirka en och en halv vecka i Sverige där vänner möte upp, tacksamhet flödade och god mat inmundigades fanns ingen återvändo. Dags att ringa 1177. En ambulans skickades och jag lades in akut på Värnamo lasarett.
Nu har jag att jämföra med. Sjukhus i Sverige och i Laos. Min sjukhuskarriär började i Köping, Örebro, Bollnäs, Uppsala, Piteå, Värnamo och nu i Enköping. Så visst är det så att jag har viss erfarenhet av sjukhusvård i Sverige. Massor med kunskap, byråkrati, pressade tidsscheman och ett kopiöst sökande efter resultat inom en viss tid.
I Laos är det mer, ”Om du kommer in på ett av Laos sjukhus, då hjälper vi dig oavsett tid.” Där finns tiden men vissa brister i utrustning, kunskap och utrymme. Här brister det i tid, stress och scheman … Ibland blir väntan lite för lång i Sverige trots all kunskap och utrustning.
Nu är det ju så att den där energipluggen kan dras ur oavsett om man bor i Laos eller i Sverige. Vi hjälper dem bildligt talat där energin formligen försvunnit.
Men nu låg jag där jag låg, i vågrätt läge i en sjukhussäng, där ljuvliga medarbetare gör så det blir ännu bättre. Alla besök som var och är planerade i Sverige fick planeras om. Finaste Willis och Gunlög blev inga ersättare. De blev och är de ordinarie som vi så många gånger fått njuta av.
Nu är frågorna rätt intensiva från dem vi möter i Laos. ”När kommer du tillbaka …?” Svaret lyser med en tydlig rehabiliteringsplan i Sverige innan Laos luften åter kan andas in.
Men låt mig berätta vad som hände på sjukhuset när de ska utröna vad som är bekymret i min kropp. Frågorna kom som på löpande band.
”Har du varit nära någon som dött på grund av yttre omständigheter det senast halvåret?” Svaret blev ”JA”. ”Har du sett händelser där människor lider på grund av yttre omständigheter?” Återigen ett ”JA”. ”Har du själv upplevt förföljelse eller fysisk smärta på grund av yttre omständigheter?” Återigen ett ”JA” till svar. Så där fortgick utfrågningen där det blev ett jakande svar på alla frågor som handlade om förföljelse, smärta och utsatthet.
Efter att läkaren ställt sina frågor kom kommentaren, ”Du har varit med om krigsliknande erfarenheter som har satt spår.”
Egentligen skulle alla dessa frågor kunna ställas till dem som vi möter i Laos. Flickorna i vårt familjehem skulle kunna svara ”JA” på de flesta av frågorna. Pastorerna likaså. De som sitter i fängelse för sin tro, jag de skulle också kunna svara ”JA”.
Nu är jag utskriven från sjukhuset. Vilar, återhämtar mig och längtar efter dem där Gud placerat mitt hjärta.
Jesus skulle också kunnat svara ”JA” på traumafrågorna som visar hur kroppen tar stryk.
Bibelorden där det står ”Kämpa trons goda kamp …” och ”Även om vår utvärtes människa förgås förnyas likväl vår invärtes människa” är sanna.
Att ta Jesus och kallelsen på allvar är att dela varandras bördor, det är inte att bara dela vad som finns i plånboken. Det är också att dela orken när pluggen har gått ut och strömavbrottet är ett faktum. Låt oss fortsätta allt i kärlekens namn där vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa.
Era medarbetare i Laos
Samuel & Touk
