Ljudet gick fram, åt ena hållet, men inte åt det andra. Den ena sa, ”Hallå, hallå, hallå …” Medan den andre sa, ”Jag hör dig, hör du mig?”
Dagens teknik är bra när den fungerar men när den glappar prövas tålamodet. I dag finns det olika metoder för att vi ska kunna kommunicera. Appar som Messenger, WhatsUp, Signal, för att inte tala om vanlig telefon …
Ändå blir det alltid samma fraser som hörs i början på samtalen, oavsett hjälpmedel, ”Hör du mig? Jag hör dig …”
Dessa fraser blir en bild på hur vi uppfattar hur det kan kännas när vi ber till Gud. Gud utbrister, ”Hör du mig? Jag hör dig…”
En sak är säker – Gud har starkare mottagare än vad vi har. Men hur hittar vi Guds signal där vi kan uppfatta vad himlen vill berätta? Guds himmel kan pejla in var vi befinner oss. Men kan vi pejla in Guds ord? I himlens pejlingsutrustning finns det ett par ögon som följer vad som sker. Bibeln berättar att Guds ögon överfar hela jorden. En positiv underrättelsetjänst som når tillräckligt långt.
Att då veta att Jesus sa, ”Grubbla inte över vad ni ska äta och dricka. Oroa er inte för sådant. För sådant jagar all världens folk efter, men er Fader vet redan att ni behöver det. Sök först hans rike, så får ni det övriga också. Var inte rädd, du lilla hjord. Er Fader i himlen har beslutat att ge er riket. Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga. Skaffa er en börs som aldrig slits ut och en skatt i himlen som är i säkert förvar, där ingen kan stjäla den och där ingen mal förstör.” … det säger oss att det finns ett intresse från Guds rike att vara med i våra liv. Men det finns en hake som stör frekvensen rejält: habegäret efter prylar.
”Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga. Skaffa er en börs som aldrig slits ut och en skatt i himlen som är i ett säkert förvar, där ingen kan stjäla den och där ingen mal förstör.” Så sa Jesus.
Oj, oj, oj …Sälja allt man äger och ge åt de fattiga. Få bort störfrekvenserna. Med andra ord, ställ in rätt frekvens, utan störande moment, så att vi hör och förstår vad Gud har tänkt för oss, tillsammans med Gud.
När vi hjälper människor i TOUK – för Livet ger vi mat till dem som är hungriga, till de fattiga, och vi ser hur alla som äter av maten vi lagar får ett leende på läpparna. Vi ger inte mat bara till dom som ber till Jesus, vi ger mat till ALLA som vi kan hjälpa. Att vi sedan märker att det ofta kommer människor som bett till Jesus, ”Ge mig mat i dag”, innebär inte att vi utesluter andra.
Låt mig berätta några purfärska erfarenheter. För bara några veckor sedan dök det upp två män från byn Thongnamy. De hade med sig två små barn. Barnen hade inte några försörjare i byn och de var lämnade ensamma på dagarna. Ingen hade omsorg om dem. För lite pengar för att gå i skola och dessutom inga Id-handlingar/familjebok vilket gjorde att de for riktigt illa. När dessa män såg att barnen höll på att hamna i trafficking tog de dem till oss.
Touk med två av de nyanlända barnen.
Vad skulle vi göra? Vi började med att ge dem mat så de fick äta sig mätta. Sen fick de sova ut och återhämta sig. Att se två män gråtande vädja om att vi skulle hjälpa barnen gjorde att vi förstod alvaret. En upplevelse som denna är inget man sopar under mattan.
Innan detta hände hade vi råkat ut för ett sabotage på vår bil. Någon hade haft mage att ha i ett slags frätande ämne i bränsletanken vilket gjorde att i princip allt från bränslepump till själva motorn behövde bytas. Detta skedde när vi så väl behöver alla pengar som finns till att hjälpa de fattiga. Orsaken till sabotaget var, vad vi kunde förstå, ett hot mot oss då vi aktivt hjälper dem som hamnat i trafficking. Dessa djävulska tilltag där onda människor tjänar pengar på andra människors kroppar.
Vi var tvungna att lämna in bilen på reparation. Vår bil är huvudverktyget för oss att nå ut till dem som verkligen är i behov av hjälp. Dessutom fungerar bilen som en hjälplig sjuktransport när människor behöver sjukvård.
Det märkliga var att vår Ford gick precis så länge att vi kunde köra papporna till bussen i Vientiane. När vi lämnat av dem dog motorn. Bogsering till verkstad för koll och lagning. Därför vädjar vi om extra förbön för att täcka denna oförutsedda utgift som blivit på grund av sabotaget.
Sabotaget på bilen hände i en stad som heter Vang Vieng. Det är halvvägs till Luang Prabang om vi utgår från huvudstaden Vientiane. Vårt uppdrag i Vang Vieng var att hjälpa några som inte hade sina familjeböcker i ordning. Samtidigt mötte vi några personer från Luang Prabang som tagit sig till Vang Vieng. En av dem vi mötte var en pastor som berättade hur de varit oerhört pressade den senaste tiden av motståndare till kristen tro. Vi samtalade med pastorn om att många troende inte har någon Bibel och hur vi skulle kunna hjälpa dem med att få fram Biblar på deras stamspråk. När vi ett par veckor efter denna händelse får rapport om att just den pastorn sköts till döds på grund av att han berättat om Jesus fylldes våra hjärtan av sorg.
Jag blir alltid lika fascinerad över uppfinningsrikedomen av hur människor hittar på lösningar för att försöka få tillfredställelse i livet. Samtidigt som allt detta händer blir vi lika upprörda över ondskan från dem som bekämpar det hjälpande evangeliet. Så ofattbart när det onda förstör och förföljer dem som söker göra det goda. Kan det vara för att denna ondska är så sugen på pengar att de gör allt för att täcka sitt ego i en ändlös strävan efter att få mer. Rädda för att avslöjas i sina onda handlingar där inget får stå i vägen i deras strävan efter tillfredställelse använder de till och med barn och säljer deras kroppar för att nå sin njutning.
Låt mig avsluta med en liten berättelse som har både djup och bredd.
Jag har berättat om Ar tidigare. Hon är flickan som frågade om hon kunde bli vår dotter. Nu fyller Ar snart arton år. Håller på att ta körkort och ska in på högre studier. Eftersom hon började skolan sent i livet kämpade hon med iver och uthållighet för att klara av skolan innan hon fyllde arton. Hon lyckades! När hon nu går trafikskola för att kunna få sin körkortsbehörighet finns det både en trötthet från tidigare studier samtidigt som det finns en iver att lyckas med körkortet.
En dag när vi satt och pratade om ditt och datt utbrast Ar, ”Hur gör jag för att hjälpa barn? Särskilt pojkar”. Empatin hade slagit rot. Jag frågade, ”Hur har dessa tankar dykt upp?” Hon log försiktigt och så kom tårarna. Hennes gripenhet var övertygande. Så kom tårarna också på Touk och mig. Vi satt där och förde ett samtal utan ord.
Efter en stund kom några meningar från Ar. ”Jag vill fortsätta med det vi gör nu. Jag vill fortsätta hjälpa människor. Jag vill bli det glada budskapet”!
Era medarbetare i Laos
Samuel & Touk
