Slaveri existerar fortfarande i länder med svag lagstiftning och svag ekonomi. Tyvärr! Allt detta kan man läsa om i olika rapporter från Amnesty International, Human Rights Watch, Anti-Slavery International och International Labour Organization (ILO).
Enligt Global Slavery Index 2018 uppskattas det finnas cirka 40,3 miljoner människor i slaveri runt om i världen. Det är viktigt att notera att detta är en uppskattning och att det kan vara svårt att exakt fastställa antalet slavar på grund av den dolda och illegala naturen av slaveri. FN:s särskilda rapportörer berättar också om människohandel och slaveri.
2018 uppskattades det att det fanns cirka 40,3 miljoner slavar i världen. Allt enligt Global Slavery Index. Tidningen Arbetet skrev 12 september 2022, ”49,6 miljoner människor levde i modernt slaveri under fjolåret. Det är en ökning med 9,3 miljoner människor sedan den senaste globala uppskattningen gjordes 2016. Det är FN:s arbetslivsorgan ILO och migrationsorganisation IOM som presenterar siffrorna i en ny rapport, som tagits fram med antislaveriorganisationen Walk Free.”
Men nu finns vi på plats i Laos. Upplever verkligheten med egna sinnen. Sanningen i verkligheten ljuger inte. Däremot finns tendenser att somliga blundar för sanningen. Särskilt de som inte vill engagera sig i kampen mot slaveri och människohandel. Sanningen att människor lider, långt ner i åldrarna, är en sanning som vi inte kan ignorera. Ett faktum är att det är i dessa frågor som TOUK – för Livet! verkligen kommer till sin rätt.
Slaveri med öppna ögon
Låt mig berätta om händelsen varifrån jag hämtat rubriken för denna blogg. Händelsen ledde till att jag gjorde en anmälan till de lokala myndigheterna.
Jag satt på en restaurang för ett avtalat möte. Personen som jag skulle träffa hade fått förhinder, vilket jag inte fått kännedom om. Han dök inte upp. Jag satt tåligt och väntade. Trodde helt enkelt att han var sen. Under tiden jag väntade hörde jag ett samtal mellan två personer. Jag satt bakom en nisch, de satt snett bakom denna nisch och ett draperi. Jag hörde allt. Dessa två deltog i en auktion via dator på nätet.
Auktionen var inte av den typ jag var van vid. Ok, den kallades kvalitetsauktion. Men det var inga möbler, bilar eller smycken. Inte heller konst eller antikviteter. Det var en auktion gällande slavar. Varför jag fick en sådan insyn berodde på att en liten väggspegel råkade sitta snett och visade därmed bildskärmen som de båda männen hade framför sig. De flesta personerna som såldes var fortfarande barn enligt FN:s barnkonvention. Få var över arton år.
Budgivningen var het.
Där bakom nischen i spegelns vinkel, fick jag del av denna makabra händelse av ett rent misstag. Misstaget av att min kontakt inte dök upp.
Auktionisten var maskerad. Köparna fanns på avstånd. Officiellt kallades händelsen ”Budgivning på arbete”. Varorna var skrämda småflickor som piffats upp för att se äldre ut. Några småpojkar fanns också i varulistan. Jag noterade att de flesta gick för en genomsnittlig svensk månadslön. ”Du får henne för 3500 dollar!” ropade auktionisten på engelska och slog klubban i bordskanten.
En av männen som satt bakom nischen verkade vara ny i branschen. Den som var mest insatt satt med ett stort kors om halsen, gjort i guld, en Rolexklocka och hade designade kläder. Utanför restaurangen där allt utspelade sig stod en Rolls och en fet Toyota. Jag mådde illa av vad jag såg.
Jag började förstå att priset på en slav var cirka 3500 dollar. Det är alltså vad det kostar att köpa en sexslav på svarta marknaden i Laos. De unga var dyrast. Vid tjugo års ålder sjönk priset, vid tjugofem sjönk det rejält. Vad jag kunde förstå var de flesta mellan tio och arton. ”Det är då de är som hetast” skrockade den ena av männen rått vid bordet bakom min nisch.
Fy vad jag mådde illa.
Det är olagligt med slavarbete i Laos. Men tyvärr existerar denna värdelösa marknad mer eller mindre öppet.
Några av dem vi har i vårt familjehem har vittnat om hur de blev sålda, likaså några av barnen på skolan för döva (Hands Of Hope). De har berättat hur de rymde. Hur de gjorde upp eld bakom några plåtar och lagade mat på ett galler. De berättelserna vill ingen av oss vara med om. Vi kan bara ana vilka sår det skapat. Dessutom kan vi som är plastföräldrar på familjehemmet, och de som är lärare på skolan för döva, se hur dessa små rymmare är märkta ända in i själen av de kallsinniga odjur som utnyttjar människor, oavsett ålder. Jag ryser av obehag vid tanken på att de säljs för en månadslön, i svenska mått mätt.
Stölder av kvitton
Ett annat sätt att snärja människor är att sätta dem i skuld. Vi ska veta att de fattigaste och de som inte har familjebok ofta är analfabeter. Oavsett vilken förmåga människor har tuffar samhället vidare. Vad skulle nu hända om en människa blir sjuk, kommer på sjukhus och inte kan betala? Då åker de ut från sjukhuset. Samma regler över hela jorden. Om nu inte någon går in och betalar via försäkring, bistånd eller ur egen ficka.
Ett sätt att skaffa pengar är att låna. Ok, pengarna ska ändå betalas. Men tiden blir längre så man kan sprida ut kostnaden över tid. Där är kvitton viktiga.
En av de mer raffinerade metoderna är att stjäla kvitton från en som fått sina sjukhuskostnader betalda, gå till byrådet och ljuga ihop en historia över att sjukhuskostnader är utlagda och att de behöver ett lån. Trots att den som ligger på sjukhus fått sina sjukhuskostnader täckta av försäkring, bistånd eller ur egen ficka.
Tyvärr är det en metod som den registrerade kyrkan ofta använder. Det hände också när den registrerade kyrkans högste ledare blev sjuk i covid, under covidpandemin. De andra ledarna försökte samla in över 20 000 dollar för vård som egentligen var betydligt billigare. Varför jag känner till detta är för att vi fått en öppen insyn i de laotiska sjukhuskostnaderna på grund av vårt vårdavtal. Efter ett par veckor dog ledaren för den registrerade kyrkan. Men de tvingade ändå fattiga att täcka kostnader som mer eller mindre var påhittade. 20 000 dollar är cirka 200 000 svenska kronor. Då ska vi komma ihåg att en arbetare i Laos tjänar cirka 3 000 000 Kip per månad. 1350 kronor i svenska pengar.
Detta är höjden av korruption. Därför är det av största vikt att vi som försöker hjälpa inte faller i fällan att stoppa hjälpen i fel fickor så hjälpen försvinner till ingen nytta. Myndigheter i diktaturer följer ofta människor med hjälp av deras kvitton och deras elektroniska spår. Polisen och den hemliga underrättelsetjänsten kräver att den övervakade personen med kvittons hjälp bevisa och förklara var de varit och vad de gjort. Därför vågar inte de fattiga och de som inte har familjebok skriva kvitton för då har de hjälpt dem som inte myndigheterna godkänt.
Analfabeterna kan inte skriva kvitton vilket gör att allt detta skapar en underjordisk marknad. Att ta sig upp ur denna underground–verklighet är sannerligen inte det lättaste. När jag kom till Laos tvingade polismyndigheten mig att samla kvittona jag hade och sedan lämna dessa till dem för att de skulle kunna kolla vad jag sysslade med. Plats, syfte och uppdrag var deras ledord i frågan om vad jag hade gjort.
Äktenskap som en dörr till slaveri
Ett annat sätt att finta systemet är att skriva äktenskapshandlingar för en flicka som inte kan läsa och skriva. Genom äktenskapshandlingarna ägs flickan mer eller mindre av personen som gifte sig med henne. Han kan föra henne vart han vill. Sälja henne på svarta marknaden. Skilja sig och den utsatta flickan är kvar i träsket. Hon faller mellan stolarna i statistiken och kan inget göra annat än att försöka rymma.
Detta hände en av de flickor som vi försökte hjälpa. Tyvärr blev hennes ID–handlingar inte betalda i tid på grund av att ett kreditkort spärrades i Sverige utifrån felaktiga misstankar om korruption. Flickan blev därför bortförd till tvångsäktenskap och lever i dag i Kina under stor misär. Vi gråter på grund av bristande förståelse från penningivrare.
Tjänstemannen i Sverige ville skydda pengarna medan vi ville skydda flickan. Min mormor lärde mig ett ordspråk som stämmer var man än kommer i världen. ”Girigheten har ingen empati”.
Sammanfattning
Som du märker tar jag upp olika händelser i den här bloggen som handlar om besvikelser och sargade känslor, där människor med girigheten som ledstjärna inte drar sig för att roffa åt sig allt trots smärta och ensamhet. Alla som vi har i familjehemmet i dag har på något eller flera sätt gått igenom dessa hemskheter. Samma sak gäller för en del av eleverna på skolan för döva, Hands Of Hope.
Låt mig avsluta med en händelse som värmer i all sin charm.
Jag hörde musik i vår trädgård. Gitarrspel. Så kom sången. Jag kände igen rösterna. Ampai, Malin, More, Ar, Lee, Pim och alla de andra hade satt sig på olika ställen och sjöng. More spelade gitarr.
Med ens kände jag hur deras glädje landade i mitt hjärta. De är fria nu, får sova ifred, kan sitta tillsammans och sjunga utan rädsla. Tidigare djupt sårade – nu med läkta sår. En del läker fortfarande. Men ljudet av gitarren, sången och känslan ger ett kvitto som ingen kan stjäla. Det lyckliga hjärtat som slår hos dem och hos oss som sett och upplevt besvikelser och sorger på nära håll.
Någonstans i bakhuvudet klingar också kunskapen om att det finns de som blir sålda för en månadslön. Trettio silverpengar …
Tack för att ni hjälper oss hjälpa!
Era medarbetare i Laos
Samuel & Touk
