”Alla vägar bär till Rom”. Det kan tyckas så för den som bara lever med sina tankar i Rom. Men det finns en annan sanning också – det finns flera platser! Och varje mål har sin resväg. En resa både fysiskt och mentalt som man måste göra om man ska nå det där som hägrar i fjärran.
När man hittat himlen vill man inte därifrån
Vi hade precis slurpat i oss den sista kaffeskvätten. Krister Hultberg från Sverige gjorde oss äran att besöka oss här i Laos. Krister ställde frågan till Malin, en av dom som bor hos oss: ”Vad har du för framtidsdrömmar?” Hon funderade en stund. Så svarade Malin med både eftertänksamhet och inlevelse: ”När man har hittat himlen vill man inte därifrån.”
Hennes mål var att fortsätta leva i det mål som hon redan hittat. Inget mer jagande, rädslan är borta och mat serveras varje dag. Till saken hör att det är Malin som har huvudansvaret för våra grisar.
Ibland kan man undra, hur blev det så här? När jag hade legat två och en halv månad på sjukhus i Laos, fick Dada, min bonusdotter en sugga som väntade kultingar av Maths Holmberg. Ett bås ordnades för suggan. Tio kultingar såg dagens ljus. De var pigga små liv med en otrolig nyfikenhet och en glupande aptit.
Detta hände i samma veva som Malin kom till oss. Malins mamma hade blivit ihjälbiten av en vild gris. I detta sammanhang blev Malin utskuffad i en värld som utnyttjade, degraderade och stal hennes framtid. Som vi kan förstå har Malin en speciell historia, där många saker behövde bearbetas. Kanske inte så underligt att Malin var livrädd för grisar efter erfarenheten med sin mamma. Så när hon kom till oss ryggade hon tillbaka när hon såg den stora suggan som väntade småttingar.
I vilket fall började Malin ta hand om de små griskultingarna. Detta gjorde hon efter skolan som hon nu kunde börja gå i tack vare att vi hjälpt henne få en familjebok. Ett legitimt medborgarskap. Kultingarna började se Malin som sin egen lilla bonusmamma. Så övervanns rädslan från de gamla minnena allt medan smågrisarna växte upp.
För att göra en lång historia kort, har vi i dag fjorton suggor som väntar smågrisar. Malin har klarat skolexamen, är i dag ansvarig för grisarna och gör ett helt suveränt arbete. Som en kuriosa kan nämnas att hon fått en utmärkelse som en av Laos bästa svinskötare!
Malin och Dada vid nyfödda kultingar.
Men nu slutar inte grishistorien där. Den har en ljuvlig fortsättning. En dag när några av dem som får hjälp av vårt vårdavtal inte kunde betala, kom ett förslag från Malin: ”Vi säljer några grisar och hjälper dem som inte kan betala sina sjukhusräkningar!” Ska också sägas att tack vare vårt vårdavtal har vi de bästa priser det går att uppbringa när det gäller vård. Sagt och gjort, grisar såldes och de fattiga som inte kunde betala sin sluträkning fick hjälp av vår grisuppfödning!
Så är principen i dag med grisarna och varför vi har dem. Malin sköter grisarna med hjälp av några av oss andra. När människor behöver vård, får de betala sin vård så långt som möjligt. Men när deras pengar inte räcker kommer våra grisar in i bilden.
Nu älskar somliga siffror och statistik. Därför kan vi med både glädje och allvar säga att 2024 fick mer än 500 vård tack vare vårdavtalet! Till dags dato 2025 har 173 fått vård. Där våra grispengar kunnat kapa toppen på kostnaderna så de flesta får råd att få vård. Allt under paraplyet TOUK – för Livet som existerar i Sverige som en ideell förening. Här i Laos har vi rätten att existera tack vare vår lilla grisfarm och ett Guesthouse som vi driver.
Så där satt nu Malin och svarade Krister Hultberg från Enköping i Sverige, där hon ger ett tydligt svar som klingade med klar stämma: ”När man har hittat himlen vill man inte därifrån.”
Besöken
Det händer ganska ofta att folk från alla delar av Laos dyker upp och vill ha hjälp. Väldigt ofta kommer de svaga, klena och gamla. Då tackar vi Gud för att vi har fått förmånen att förvalta en del små svin för att kunna hjälpa.
Upplägget är så här. TOUK – för Livet ser till att de som bor hos oss får mat och bostad. Grispengar går INTE till löner. Grispengarna går till de behövande, samtidigt som grisarna ska bära sig själva. Också grisar behöver mat och omsorg.
Men låt mig nu berätta om några av de besök vi fått.
På senvintern kom Urban Thoms från Sverige och hälsade på. Urban följde med till en by som ligger i ett område som kallas Kasi. Där finns en ung man vid namn Ken. För ett par år sedan ramlade han ner och slog sig illa i en fallolycka. Skruvar sattes i hans ryggrad för att den skulle kunna läka. Men Ken blev lam i benen på grund av olyckan.
Som de flesta av oss vet har USA dragit in sitt stöd för behövande i U–länder. Därför var det en ganska stor frustration att hjälpen nu uteblivit, vilket innebar att det inte fanns pengar till operation för att ta ut metallen ur Kens ryggrad.
Efter att Urban åkt hem till Sverige kom Ken och hans fru på besök. Deras vädjan var att få hjälp för att kunna göra operationen att ta bort skruvarna i ryggen. Med en extra vädjan om hjälp på Facebook och med grispengar kunde operationen utföras. I dag tränar Ken på att gå. Med en barr, en hand på varje ribba, går han hjälpligt och benen blir starkare och starkare. När Ken kom tillbaka efter sin operation log Malin med hela ansiktet och sa: ”Nöff Nöff!” Ja, grisar låter likadant i Laos som i Sverige!
Ar och lille Juda
Sen en tid tillbaka har vår flicka som tog körkort i fjol börjat tala om en önskan hon har. Ar vill hjälpa smågrabbar att inte hamna i gäng med våld droger och kriminalitet.
Nu handhar vi pappren för lille Juda så han ska kunna komma hit, börja skolan och få en dagismamma vid namn Ar.
Ar och Juda.
Ståpäls i positiv bemärkelse när vi ser hur frukten går vidare till andra tack vare dem som vi hjälpte från början. Det finns inga ben som är starka från början. Orden som Sakarja skrev år 500 före Kristi födelse är inte så dumma. ”Ty vem vill förakta den ringa begynnelsens dag?”
Samma sak med skolan för döva. I dag har mer än hundra elever gått på skolan. De som klarat examen får gå på yrkesskolan som TOUK – för Livet driver med hjälp av koreanska lärare. De examinerade arbetar i dag som snickare, servitörer, lokalvårdare och hantlangare. Vi njuter av framgångarna där Laos myndigheter vill att vi utvidgar verksamheten till Luang Prabang, Paxe och ytterligare en skola i Savanna Ket.
Tack vare tålamod, ihärdigt arbete och omsorg ser vi i dag att människorna blivit starkare och frimodigare. Det är fullständigt förödande när somliga kräver skörd innan skörden är mogen, eller ska inlösa en vinst innan dragningen skett.
Nu vet vi och ni att allt har sin tid och att vingliga ben blir starkare med tiden, bara tålamod finns och omsorg existerar. Börser och investeringar kräver snabba resultat. Medan liv kräver mognad och tillväxt. Där har vi valt det senare. Därför att vi vet att Mognad och tillväxt alltid ger ett större värde än snabba resultat.
När vårdavtalet hade undertecknats fanns det dom som klankade och sa att det inte gav någon ekonomisk vinst. Likadant var det tvivlande tungor som gnällde angående skolan för döva. De klagande hade så rätt när de såg genom börsens glasögon. Därför måste vi hantera de dreglande glåpordens effekter och lämna de giriga därhän.
Det vi ser och strävar efter är utveckling och dit finns inga genvägar. Vi vet att alla vägar inte bär till Rom. Men om man hittat himlen vill man inte därifrån!
Era medarbetare i Laos
Samuel & Touk
