Allt som ingick i ett svenskt bonnakök i mitten på sextiotalet är jag uppvuxen med. Potatis, pölsa, rimmat fläsk, fisk i alla dess former, ägg, rovor och annat gott!
I dieten ingick också som en självklarhet de fasta tiderna, gemenskapen, småpratet, berättelserna, planeringen och inte minst bordsbön och ”Tack gode Gud för maten”. Inget fick förfaras. Allt togs tillvara. Mjölk hämtades i flaskor, som diskades och återanvändes. Brödet var hembakat, kaffet starkt och kvällsmaten bestod oftast av rester efter de senaste dagarnas luncher.
Dagtid stod min säng under syrrans säng. Drogs ut på kvällen för att vi alla skulle sova i det gemensamma sovrummet. Mamma, pappa, syrran och jag. Vi bodde som ni förstår ganska trångt. Men där lärde jag mig att livets frågor inte alltid har förklaring i ord. Svaren fanns mer i hur vi levde. Uthållighet, tålamod och saktmod. Kärlek kombinerat med glädje, frid och trofasthet. Allt detta var liksom inkokt i våra liv. Ungefär som en sylt eller en inlagd gurka. Smakerna som fanns med från början gick aldrig att tvätta bort. Därför är pölsa fortfarande en favorit, liksom alltjämt stekt fläsk med löksås, kokt potatis och syrlig lingonsylt!
Men vad händer när köket blir en mix av nya kulturer, maträtter och förutsättningar. Märkligt nog finns det där oförklarliga alltid med, var man än befinner sig. Gemenskapen, samtalen, planeringen, framtiden och trösten som ett matbord, oavsett dukning, innehåller. Därför kan det låta konstigt att säga att det är du och jag som är det viktigaste i en måltid.
När Lee kom till oss gömde hon sig bakom matbordet när hon skulle äta. Hon var inte van att äta med öppna sinnen. Den mat hon ätit tidigare hade hon skamkänslor för. Hon gömde det hon hittade och fick tag i. Åt i smyg. Dels för att få ha maten för sig själv. Men också för att inte visa andra. Mat stals, mer som regel än undantag. När Pim kom satt hon och tittade på maten. Hon vågade inte äta.
Vi fick ha grundkurs i att den mat som finns på bordet är för dem som sitter vid bordet. ”Du sitter med oss Pim så varsågod!” När Ampai efter ett par veckor frågade om hon fick hjälpa till att skaffa mat, funderade vi på vad hon menade. Ampai förklarade att hon var expert på att fånga råttor, göra ormfällor och fånga geckoödlor. Vi försökte förklara för henne varför vi inte åt råtta, orm eller geckoödla. Det tog ett tag innan hon förstod varför.
Lee, Pim och Ampai.
En dag kom några fattiga föräldrar och knackade på vår dörr. De frågade, ”Ni har många hundar. Kan vi få köpa en billigt? Vi är hungriga.” Vi förklarade att dessa jyckar var vakthundar. Vi gav dem mat, faktiskt under en veckas tid. Det var den tiden det tog innan vi fick klart med myndigheterna så deras ansökningar om ID–handlingar kunde börja handläggas.
När ID–handlingarna var på gång fick de ett provisoriskt ID–kort så de kunde söka jobb och börja leva ett någorlunda drägligt liv. Nu hände det vid ett tillfälle att jag hade kokat pölsa, kokat potatis och dessutom hade jag lingonsylt i kylen. Jag bjöd en av dessa fattiga att äta med mig. Min barndoms mat. Han luktade på alla okända ingredienser, log och sa, ”Jag dör av näringsbomben du ger mig”.
För oss som haft lyckan att födas med mat som en självklarhet, haft en egen säng som trygghet och dessutom haft öron omkring oss som har lyssnat på våra funderingar, blir det en verklig ögonöppnare när vi för första gången får se reaktionen på ett ordentligt mål mat hos dem som gnagt på en råtta, och som dessutom ofta lagt sig hungriga under ett träd. Men jag lovar. Det finns inget nyttigare än att prova och få nya livserfarenheter.
Också komma ”intill” med dem som inte vet vad trygghet innebär. Allt eftersom Lee var hos oss lyfte hon på huvudet. Nu sitter hon rak i ryggen och äter tillsammans med oss andra, ser oss alla i ögonen och delar inte bara måltiden. Lee, tillsammans med Pim, Ampai och alla vi andra delar livet.
Vi blir alla del av en framtid. En framtid som vi längtar till utan att vara rädda. Detta var en liten glimt från ett matbord med rötter i olika kulturer, också från ett bonnakök.
Tack för att Ni hjälper oss hjälpa!
Era medarbetare i Laos
Samuel & Touk
