Som jag berättade på Facebook har alla våra flickor klarat intagningstester och betyg för att gå vidare till högre studier. Glädjen är stor. Dessutom har det kommit fyra nya små telningar som nu håller på att lära sig laotiska.
Ja, du läste rätt – de fyra flickorna har bott hela sitt liv i Laos men kan inte det laotiska språket. De har vuxit upp med Mong – språket och har nu ett antal timmar att göra innan de kan förstå vad som kommer att sägas i den laotiska skolan som staten bedriver. De kämpar på med att ljuda, uttala och lära sig de knepiga bokstäverna. Touk som arbetat som språklärare tidigare undervisar dem först i Laotiska innan de börjar skolan här på orten.
Namnen på de fyra nya flickorna är Douan, Soutsai, Lika och Tsha. Alla är elva år och kommer från byn Hnon Hai. På bilden står de tillsammans med Ar och Ampai.
Två av våra tidigare flickor Pha och Maihe, flyttar nu ifrån oss. Pha till Thailand där hon ska gå bibelskola och Maihe till Vientiane där hon ska läsa språk, bland annat kinesiska, ekonomi och samhällsvetenskapliga ämnen.
De övriga finns kvar i vårt familjehem och kommer att gå vidare i utbildningar i närheten av vårt hem. More är nu mera en del av vår personal där hon ansvarar för delar av familjehemmet samt vad vi i Sverige förr i tiden kallade evangelistsystrar. Hennes gitarrspel med sång sprider det glada budskapet också till andra som vill dela tron med oss!
Övervakade
Visst är det bra att ha ett vakande öga över sig, men ibland kan det bli lite för mycket av det goda. Vi har blivit vana vid att myndigheter kollar upp oss var vi än är, därför får vi frågan av och till när polisen stoppar oss när vi är ute och åker, ”vart är ni på väg?”. Sedan kollas kvitton med vad vi sagt i muntliga svar, gentemot papperen man får när man besöker en bensinstation, restaurang eller ett guesthouse.
Efter min vistelse i Sverige möttes jag av en information på min dator som inte gjorde mig glad. Mitt konto på min Mac var helt plötsligt stängt. ”Det angivna kontot är låst och kan inte användas för inloggning”, så stod det.
Efter samtal med min support kunde problemet lösas efter tre, fyra dagar. Deras svar var ”Du är avlyssnad”. I och för sig ingen överraskning, men det känns inte roligt. Därför är vi försiktiga med hur vi använder våra kommunikationer och kontakter. Allt är inte guld som glimmar, och allt är inte säkert bara för att man kan höra eller se den man vill nå. Mejlkontakt är mer eller mindre bannlyst. Så vid ett annat tillfälle syntes en varning: ”An expected redirect was detected.”
Ha överseende med mina skärmdumpar som blir suddiga. Men visst är det vakande ögat ett faktum. Också det lyssnande örat. Ytterligare exempel på kollandet är när vi tar ut pengar. I Sverige är det inte så ofta man får frågan, ”Vad ska du använda pengarna till?” Här är den frågan mer regel än undantag. Så visst tänker man en sväng till innan man gör det spontana. Det här systemet kan vara en del i förklaringen varför människor gör som de gör. Överförsiktiga och superartiga. Begreppet att hålla sig på mattan är mer eller mindre kutym här.
Ambulansliknande transport
En morgon ringde telefonen strax efter 03:00 på morgonen. En av våra grannar hade blivit akut sjuk och behövde sjukvård. Vår Ford fick som vanligt agera ambulans för att transportera till närmaste sjukhus. Vårt sjukvårdsavtal går mer eller mindre hett i alla sammanhang. Bland de fattigaste gör avtalet störst nytta. Självklart är det en förtroendeskapande möjlighet att människor vet att det finns en livlina som också de fattigaste kan få del av. Med dom vägar vi har här, så är fyrhjulsdriften ett måste. Med gegga upp till fälgkanterna, underredet släpar i backen och lågväxeln i lagd har vi aldrig hittills kört fast. Så visst är vi tacksamma för vår bil som vi fick till ett så humant pris att vi kunde inskaffa den. Dessutom drar den inte mer än 0,7 på landsväg och en liter i stan. Tacksam!
Humor med knorr
En dag när jänkarna var och hälsade på i vårt familjehem kom frågan till mig, ”Varifrån i USA jag kom.” Jag skrattade och sa, ”Varför tror du att jag kommer från USA?” Svaret blev, ”Du har samma dialekt som dom som kommer från Chicago”. Jo, jo … Visst var vi i Chicago mamma, pappa, jag och syrran när jag var åtta år!
När jag var sjutton hade syrran flyttat hemifrån så då var det mamma, pappa och jag. När jag var femtiosex dök jag upp i det stora landet i väst helt allena. Men att detta satt så djupa spår hade jag inte trott. Jag fortsatte att svara ”Mitt hemland är himlen, men jag är född i Sverige. Närmare bestämt i Ärtemarks socken”. Vi skrattade åt min Chicagodialekt och min som slarvigt översatt blir ”pea field area”. En av jänkarna skrattade gott och sa, ”Sällsynt att vara född i en ärtåker”.
Paret från Luang Prabang
En dag kom ett par från Luang Prabang. Deras syfte med besöket var en liten flicka på elva år som höll på att hamna i klorna på en traffickingliga. Hon är bara tre år äldre än vad jag var på bilden när jag åkte jänkare med mamma, pappa och syrran i USA. Jag blir lika chockad och arg varje gång jag hör om dessa djävulska tilltag på hur man utnyttjar barnen i all möjlig dynga. Vi samtalade om en lösning, pratade familjebok, vem som hämtar, hur vi kan hjälpa och var vi hittar en långsiktig lösning.
Så fortsätter våra liv med familjehem, familjeböcker, utbildningar, sjukvård och i princip allt som gör att ett liv kan levas, i någorlunda humana former.
Era medarbetare i Laos
Samuel & Touk
