Vad händer när resmålet integreras i vardagen. När varje dag erbjuder nya möjligheter att utvecklas mot våra gemensamma mål, själva livet? Ok, jag kan hålla med om att jag ibland tänjer på gränserna i hur jag uttrycker mig. Men medge att det ligger en del i vad jag säger om våra gemensamma liv, om själva livsmålet. Vad vore livet utan livskryddorna, som ger geist och mersmak.
När jag fått behandlingar på sjukhuset i Thailand har jag märkt en skillnad i hur svensk sjukvård fungerar jämfört med ett thailändsk. I den thailändska vården har läkare och personal mer tid för patienterna. Mer småprat, vilket gjort att i alla fall jag känner mig mer sedd och hörd. Där själva livet blev beskrivet i stället för endast sjukdomsproblematiken. Kunskap om kringförhållanden ger ofta en tydligare bild av kärnproblemen som gör att man bättre kan hitta möjligheter och lösningar.
Det där med att bli sedd och hörd är nog en viktigare pusselbit än vad många tror. Barn som inte blir sedda eller hörda, blir ofta ”vildvuxna”. Tonåringar som inte har vuxna förebilder, som vet vad empati och omsorg betyder, skapar ofta fler problem än vad de själva kan lösa. Vuxna som inte blir sedda och hörda kan bli inåtvända, oroliga och mår i allmänhet dåligt. Äldre som inte blir sedda och hörda, åldras snabbare, trots att de gjort allt för att kunna känna sig unga lite längre upp i åren.
Därför är en av de viktigaste uppgifterna i våra liv att lära av och träna varandra i lyssnandets viktiga och vackra konst. Det är inte utan anledning ordspråket säger ”Den som har öron …”. Att lyssna innebär att få in syftet med orden i hjärtat, och i tankarna, så att de kan bearbetas till framkomliga vägar att utvecklas och uppleva trygghet.
Från det ena, till det andra …
Nu vet vi att vi kommer att få tillökning i familjen. Ytterligare barn kommer att landa inom vårt ansvarområde, där vi kan få dela med oss av livsomsorg och trygghet, som vi kan erbjuda tack vare er kära läsares värme och generositet.
Inte nog med det. En av våra hundar, schäfertiken ”Sister”, är dräktig och ska få valpar med vår schäferhane, som fått namnet ”Maths”. Ampai kom med stolta ordalag och visade upp Sister, som uppträdde lite mer empatiskt, nosade med lite större omsorg och gav tydliga signaler att något var på gång. Jodå, så schäfertik hon är, försökte Sister berätta på sitt eget sätt om vad som var på gång. Och visst är det så, alla har något att berätta. Stor som liten.
Därför ska du få läsa en berättelse som i västerlandets öron kan tyckas en smula märkligt. Men inte mindre spännande och intressant för det.
Berättelsen kommer från Malin
När Malin kom till oss var hon ensam, mer eller mindre livrädd, och hon bar på en grym livssorg som inte många upplevt. Hennes mamma hade blivit ihjälbiten av en förvildad gris. Pappan gifte om sig, och liksom Snövit behandlades Malin inte väl av sin styvmor. Malin höll på att hamna i det träsk som går under benämningen ”trafficking”. Det tog mer än ett år innan Malin kunde sova gott om nätterna. Hon gjorde bra ifrån sig i skolan, och gick ut grundskolan med fina betyg.
Som ni kanske känner till föder vi upp grisar, som vi sedan säljer till förmån för att bl.a kunna hjälpa dem som inte har råd med sjukvård. Tro det eller ej, men Malin bad att få bli den som tog sig an grisarna. Hon fick lite extra utbildning i skötsel och uppfödning av grisar, och har tack vare sin vilja och envishet utsetts till en av Laos skickligaste svinuppfödare. Varför? Våra grisar får fler kultingar vid varje födseltillfälle, än andra grisar. De växer också lite snabbare, och verkar i allmänhet lite ”lyckligare”.
Malin har nu varit hos oss i fem år, och på den tiden har hon lyckats med allt detta jag berättat. För inte länge sedan kom Malin med tårar i ögonen. Hon berättade, ”Min pappa är svårt sjuk. Hans fru övergav honom när han blev sjuk. Nu har jag förlåtit min pappa, och jag tror han behöver min hjälp.” Malin har också lärt sig att hantera myndigheter, och den omfattande byråkrati som finns i Laos, vilket gjorde att vi kände oss trygga med att låta henne åka norrut för att hjälpa sin pappa. Vi har fortfarande Malin under vårt ansvar, men nu hjälper hon inte endast sin pappa. Det är flera i byn som får hjälp av henne. Dessutom har hon fått ansvaret för hembyns grisar, vilket vi inte alls är förvånade över.
Man kan ställa sig frågan: Vad hade hänt med Malin, om inte ni som hjälper oss i ”Touk för Livet” funnits för och intill oss, så vi kunnat lyssna och sedan hjälpa?
Så är det, ingen kan hjälpa till eller göra nytta utan att ha fått förmågan att lyssna. Pengar i sig löser inte alla problem, men för dem som kan lyssna och omfamna vad som sägs, finns en större förmåga att hantera de olika verktygen som finns och där pengar kan vara en av förutsättningarna för att kunna ge den hjälp som måste till.
Men, utan lyssnandets konst kan pengar göra mer skada än nytta. Allt för ofta ser vi personer som är villiga att lyssna om de får pengar, eller något annat, i gengäld. Då blir inte lyssnandet fruktbart. Detta sätt att lyssna kan kallas ”transaktionellt”. Det innebär att personens interaktioner och relationer är baserade på utbytet av tjänster eller förmåner, snarare än ett genuint intresse eller omtanke.
Tyvärr hamnar också en del myndighetspersoner under den rubriken. Jag frågade vårt byråd vad som var och är de stora bekymren i Laos. Hans svar var som att lyssna till en föreläsning, i och om mänskliga rättigheter. Han svarade ”trafficking, korruption, penningtvätt, brist på mänskliga rättigheter, barnarbete, diskriminering, miljöförstöring, våld i nära relationer, organiserad brottslighet, narkotikahandel, terrorism, censur och brist på yttrandefrihet, fattigdom och ojämlikhet, arbetsplatsutnyttjande, rasism och etnisk ojämlikhet, könsbaserat våld, maktmissbruk, politisk förföljelse, flyktingskap och migration, bristande tillgång till utbildning och hälsovård o.s.v”. Listan blev lång.
Översta ”pinnen” på chefsbefattningen över alla dessa ord är fan själv. Att lämna ut sig själv i fållan, under dessa rubriker är att välja den onda sidan. Vårt byråd berättade att de valt den goda sidan, vilket vi också till vår glädje märker. När den onda sidan sätter till inser man att det saknas lyhördhet, selektiv hörsel är ett faktum. Kognitiv dissonans är uppenbar, empatibristen skriker i sitt vacuum, och kommunikationsstörningen är total i lögnerna. Nu ska vi ha i minnet att dessa ord inte betyder samma sak för dem som i sin enfald lever i en egotrippad värld. Kontexten har alltså betydelse. Därför är det alltid bäst att närma sig sådana frågor med förståelse och empati. (Om detta är ett problem som påverkar en enskild persons liv eller relationer kan det vara tillrådligt att söka professionell hjälp från en psykolog eller terapeut.)
Men det finns ljusglimtar, vars strålar vi får greppa tag i för det hopp som vi vill leva i, och sprida. Den ondska som vi inte kan påverka får vi lämna, för den kan vi inte göra något åt tyvärr. Däremot får, kan och skall vi finnas intill dem som utan egen förskyllan drabbas av ondskan. Det är i de små händelserna som det stora startar. Allt och alla har i sin ringa begynnelse varit ett frö. När fröet har grott kan det växa. Somliga försöker ta äran åt sig när att de står med en vattenkanna vid ett stort träd och säger ”-Titta vad jag gjort.” Men den hyfsat intelligente begriper att det är de små fröna som behöver mest omsorg.
Låt mig avsluta den här bloggen med att ge ett vittnesbörd som berör mig personligen, på ett både fysiskt och mentalt plan, i negativ bemärkelse.
När jag kände min egen doft i form av grillat
Jag skulle göra ett ärende i Vientiane. Därför stannade Touk och de andra hemma i Phon Hang. På hemväg efter uträttat ärende, blev jag stoppad strax utanför Vientiane. Inte av den vanliga trafikpolisen, utan den polis som har mörkgröna kläder. De bad mig gå ur bilen och jag fick hoppa in i en lite större skåpbil. Där började en utfrågning. Efter ett tag band de fast mina händer på var sida om en järnstång, så jag såg ut som bokstaven T. När de inte tyckte att jag svarade som de ville började de att bränna mig på magen. Jag kände smärtan, upplevde lukten och tänkte, ”inte nu igen”. Nu var ju inte detta första gången detta hände. Metoden hade jag erfarenhet av tidigare.
Jag ska uppriktigt säga, man är inte så katig när man hamnar i en dylik situation. I alla fall inte jag. Nu är jag vuxen, och vågen visar på en för hög vikt, ändå blir man ruggigt liten i en situation som denna. Utan vidare förklaring, släppte de mig plötsligt. Vad jag vet var allt orört i vår bil. När jag satte mig i bilen för att köra hem kom tårarna, en våldsam trötthet och jag skalv inombords. Likt frossa fast mer i själen. Så kom ett slags tomhet och omslöt mig. När jag tittade på klockan insåg jag att jag suttit minst två timmar efter vägkanten. Bilen började rulla efter att jag per automatik gjorde rörelserna för att börja köra. Bromspedalen, ner med kopplingen, starta bilen, kolla backspeglar, döda vinkeln … Jag tänkte på alla dem som inte släpptes. De som inte fick sin frihet tillbaka. Barn som vuxna, som greppas av ett transaktionellt beteende. Där andra utsätter människor för sin profitegoism.
Jag grät långsamt, medan jag körde hem.
Jag har sagt det förut, och jag säger det igen.
Tack för att ni hjälper oss att hjälpa!
