Det är en märklig känsla att skriva om något man helst vill slippa. Ändå behövs det sättas ord på det som smärtar, för att kunna skilja det onda från det goda så det som är äkta och fint blir kvar.
För lite mer än ett år sedan omkom vår dåvarande ordförande för ”Touk – för Livet”. Sorgen var och är stor. Men tyvärr var det också de som i girighet försökte lura till sig pengar i samband med Gunlögs död. Då passerades en smärtsam gräns där jag i vitögat fick se ondskans girighet. Sorgen över Gunlögs död var tung att bära. Men det som gjorde det hela ännu svårare var att uppleva hur vissa människor försökte utnyttja situationen. Vi möttes av den där falska fasaden, som vi varnar dem vi vill hjälpa för. Vi säger se bakom fasaden, se vad deras syfte är.
Därför gör vi som Gunlög lärde oss. Livet är för kort för att slösas bort på girighet och falskhet. Hon visade oss att äkta kärlek och vänskap verkligen betyder något. Även om hon inte längre finns bland oss, lever hennes anda vidare i våra hjärtan.
Så, till alla er och oss som läser detta, vi måste komma ihåg att vårda de äkta och rena relationerna. Inte låta girighet och falskhet ta över. Och framför allt, leva livet som Gunlög gjorde – med öppet hjärta och en nyfiken själ.
Med den inledningen för Julibloggen vill jag berätta om Ar och Lee som åkte till sin hemby, Hnon Hai, i slutet av maj för att hjälpa till att administrera arbetet på byns risodlingar, men även hjälpa till med det fysiska arbetet på risfälten. Man kan fråga sig varför Ar och Lee skulle behövas i detta sammanhang.
Tyvärr finns det också i den byn de som i sin girighet lurar dem som sliter och arbetar på risfälten.
Det är mera regel än undantag att arbetarna inte kan läsa. Därmed går de miste om sina rättigheter, eftersom de inte kan tolka eller läsa de avtal som ändå finns, när girigbukarna kör sitt race. Nu kan Ar och Lee läsa. De hjälpte dem som inte kunde. Alla kunde därför få sin ersättning enligt avtalen, tack vare Ar och Lee.
De hjälpte inte till bara med läsning och förståelse. De hade sparat av sina egna löner för att betala maten till de närmaste som jobbade på risfälten. Ja, ni läser rätt. Ar och Lee bekostade maten för de närmaste för att alla skulle orka den tunga arbetsbördan.
Jag frågade Ar och Lee, ”Varför gör ni detta?”
Deras svar var och är ett föredöme för oss alla. ”Vi vill göra det som är rätt. Hjälpa så andra kan få det bättre och orka leva. Göra som ni lär oss. Finnas till och vara delaktiga med människor” Vi tittade på varandra. Jag tänkte på kylskåpet flickorna också sparat ihop till och givit bort för att hjälpa till i den by de kommer ifrån. Det är nu det enda kylskåpet i just det kvarteret.
Man kan säga att Ar och Lee, gjorde vad som är så långt från girigheten man kan komma.
Det där kylskåpet har också blivit en välsignelse för dem som har mediciner som ska stå svalt.
Så går ryktet att flickorna som behandlades illa, har förlåtit och gör gott tillbaka till sin gamla by.
Ar och Lee har förstått vad omsorg och empati handlar om. Att det innebär att bry sig om andra människor och deras välbefinnande. Det medför att de visar förståelse, medkänsla och stöd för andras känslor och behov. De är empatiska, försöker sätta sig in i någon annans situation och agera på ett sätt som hjälper eller tröstar dem de möter. Om vi tänker till handlar ju omsorg om att i handling visa att man lyssnar, hjälper till i svåra tider eller bara finns där för någon.
Girighet, å andra sidan, handlar om att sätta sina egna behov och önskningar först, ofta på bekostnad av andra. Det var just den fula girigheten som Ar och Lee satte stopp för eftersom de kunde läsa.
Kort sagt, omsorg och empati handlar om att ge och stödja, medan girighet handlar om att ta och utnyttja.
Under den senaste tiden har en del positiva överraskningar dykt upp.
Som jag nämnde i tidigare bloggtexter har byn och myndigheterna uppmärksammat vad vi gör i positiva ordalag. En av de senaste ljusglimtarna var att vi fick en inbjudan till stadshuset i det distrikt där vi bor. Motiveringen vi fick av vårt byråd varför vi blev inbjudna var tydlig, ”Ni ser till byns och samhällets bästa där ni hjälper de svagaste”.
Klart vi känner oss hedrade. Den äran och glädjen måste i ett enda svep gå till Er som hjälper oss hjälpa, eftersom utan er hade inget varit möligt.
Ett av de mest synliga bevisen på detta är vägarna, men också hur människor börjar bygga hus och restaurera sina gamla bostäder. Vi kan nu se hur byggnader växer upp som våra närmsta grannar. Alla bilder är tagna inom en radie avåttahundra meter från vårt hem. Allt ifrån de enklaste byggnader till lite mer propra hus, där människor får en drägligare tillvaro. Man kan fråga sig varför detta inte skett tidigare.
Svaret är ganska enkelt. Vi hjälper till med handlingar som de inte haft kunskap om hur de ska hantera. Vi kan dessutom ge en del byggråd tack vare att jag har en del erfarenhet av byggnationer från min tidigare yrkesutövning.
Därför gav vi oss i väg med kameran, frugan och jag, för att ta bilder på byggnationerna. Det första vi mötte var en kinatraktor med last. Det fina i kråksången är att byn, alltså de som bor i vår närhet, har börjat få framtidstro och framtidshopp, vilket gör att de vill satsa, arbeta och utvecklas.
Nu ser vi hur små hus börjar ta form. Vi vet att avfolkning ärett bekymmer, medan folk som bor kvar är en resurs. Både för dem själva och för byn. Vi märker av den välsignelsen
Sammanfattningsvis kan vi säga att vi hjälps åt att leva.
Tack för att Ni hjälper oss hjälpa.
Samuel & Touk
