När jag kom hem till pappa Sam och mamma Touk, visste jag först inte riktigt hur man skulle göra. Jag väntade på att någon skulle bli arg, för så var det där jag kom ifrån. Efter ett tag trodde jag att kärleken skulle försvinna eller att jag skulle behöva klara allting själv, för att få stanna kvar. Men hos pappa Sam och mamma Touk blev jag hanterad med lugna tag, varma blickar och vuxna som stannade kvar.
Ni lärde mig att ett hem inte bara är väggar och tak. I ert hem, som blev mitt hem, var det någon som frågade hur jag mådde och verkligen ville höra svaret. Det finns mat, rena kläder, rutiner och en säng där jag får sova, utan att vara rädd. Det finns regler som inte skrämmer mig, utan skyddar mig och visar att jag hör hemma hos er. Hos pappa Sam och mamma Touk finns toaletter och duschar där jag kan tvätta mig utan att folk tittar.
Ibland när jag tänker på hur det var innan jag kom hit. Då blir jag rädd och ibland ledsen utan att förstå varför. När det händer får jag mamma Touks tid, tålamod och hennes famn – inte skäll. Ni visar mig att jag får göra misstag och ändå vara kvar hemma. Ni hjälper mig att sätta ord på det som gjorde, och gör ont inuti, och ni lär mig att mina känslor betyder något inte bara för mig. Sakta börjar jag tro på att vuxna kan hålla sina löften. Jag vågar leka, skratta och drömma. Jag fick, och jag får vara ett barn, utan att behöva bära sådant som vuxna ska bära. Hos er får jag känna att det finns plats för mig.
Hos er lär jag mig att kärlek också är ansvar, att våga komma tillbaka, lyssna, sätta goda gränser och finnas kvar. Jag behöver inte förtjäna min plats. Jag är välkommen hem till pappa Sam och mamma Touk. Jag får höra till, lära mig, växa och bli stor.
Så blev vittnesbördet från Ar, när jag ställde fem frågor till henne.
1. Vad är skillnaden på förr och sedan du kom till oss?
2. Kan du lita på vuxna i dag?
3. Är du rädd för att göra fel?
4. Vad betyder det att vi är tillsammans?
5. Vad är det viktigaste som du lärt dig hos oss, i vårt hem?
Nya ord som våra telningar får lära sig i skolan.
Ett av dessa ord är, ”Klimatkompensation”. På svenska förklaras Klimatkompensation så här, ”att man försöker balansera utsläpp av växthusgaser genom att finansiera åtgärder som minskar eller binder motsvarande mängd utsläpp någon annanstans”.
På laotiska förklaras det så här:
Klimatkompensation: ການຊົ ດເີຊຍດ້ ານສະພາບອາກາດ:
”Kompensation inom klimatområdet”. ”Det är viktigt att förstå att klimatkompensation inte tar bort de ursprungliga utsläppen. Därför är det bäst att först minska sina egna utsläpp och använda kompensation som ett kompletterande åtgärd, för att man själv ska kunna förorena med rent samvete. Kvaliteten på olika kompensationsprojekt varierar, så man bör kontrollera att de är verkliga, mätbara och inte skulle ha genomförts ändå.” Slut citat
Evi undrade med stora frågetecken, ”Hur kan man betala för att städa på andra ställen för att med rent samvete få smutsa ner där man själv är?” Jag försökte förklara med Touk som tolk,
” Klimatkompensation kan vara att:
• återplantera eller bevarande av skog,
• produktion av förnybar energi,
• energieffektivisering,
• projekt som minskar utsläpp av metan eller andra växthusgaser.”
Jag la till i min förklaring, ”Om en flygresa orsakar ett visst utsläpp kan resenären till exempel betala till ett projekt som påstås minska motsvarande mängd utsläpp.”
Evi ruskade på huvudet och sa, ”Om vi ska tänka lika hemma hos oss, betyder det att jag kan smutsa ner hemma för att grannen ska få pengar för att dom ska städa sitt eget hus.”
Evi sa, ”Låt mig tänka … Vore det inte bättre att göra så här sa hon, Alltid ta bort den egna smutsen först – och köpa saker man städar med åt dom som inte har pengar att köpa städsaker för. Om vi ska köpa saker för våra pengar åt dom som har pengar att köpa städsaker för, blir det ju dubbla kostnader och folk kan stjäla pengarna under tiden. Då blir det ju mer smuts”, var Evi-s kommentar som passat ypperligt i den svenska valrörelsen.
Utan tvekan har Evi huvudet på skaft.
Hundar med blick för omsorg.
Som ni förstår har våra små telningar gått igenom allt för tuffa erfarenheter, som gjort att de fått djupa sår i både kropp och själ. De största hindren efter traumatiska upplevelser är ofta inte bara minnet av det som hänt, utan hur kroppen, känslorna och relationerna har påverkats. Vanliga trösklar att komma över är framför allt brist på trygghet.
Själssåren gör att man blir undvikande. Stressreaktioner är ofta överaktiverade, dessutom kommer skam och självklander. I och med detta uppstår ett stort glapp i att lita på andra. I dessa sammanhang stängs livet av, man får svårt att uttrycka sig och det visar sig att det finns ett jättebehov av rätt stöd.
Där kommer jag och Touk in i bilden, där vi mildrar de negativa triggers som sliter, sargar och river upp. Så länge hotet fortfarande finns kvar, blir det svårt att läka såren i själen. Initialt försöker vi undvika platser, människor, samtal eller känslor som påminner om traumat. Det kan ge kortvarig lättnad men på sikt begränsa livet. I ett längre perspektiv tränar vi på att möta platser, och känslor, där vi finns med som en trygghet.
Överaktiverade stressreaktioner kan skapa mer rädsla, vaksamhet och ilska. Självklart finns koncentrationssvårigheter och sömnproblem som gör vardagen utmattande. Då är det väldigt lätt att skammen och självklandret sätter in. Den drabbade kan felaktigt tänka att det var hens fel eller att hen borde ha agerat annorlunda. Självklart blir det svårigheter att lita på andra när traumat gör närhet till ett hot. Behov av hjälp och beroende av andra blir skrämmande.
Då blir avstängningsknappen en dålig lösning som skapar dissociation (sönderfall i själen). Man kan känna sig känslomässigt avskärmad, overklig eller frånkopplad från kroppen. Det finns inte ord för vad våra små telningar gått igenom. Inte konstigt att det är svårt att uttrycka sig. Detta sker särskilt med barn. Om de är tillräckligt friska kan de i berättelsen visa sitt mående genom lek, ilska, tystnad eller kroppsliga symtom i stället för ord.
Återhämtning börjar ofta med säkerhet, stabila rutiner, sömn, trygga relationer och möjlighet att få professionellt stöd i lagom takt. En av nycklarna är att inte berätta allt på en gång. I en värld där röster ibland har varit hårda och dörrar slagits igen, kan en liten hundvalp öppna dörrarna till något helt annat. En våt nos, mjuka tassar och en blick som inte kräver några förklaringar. Valpen väntar vid frukostskålen. Den lilla nosen söker sig fram, svansen slår försiktigt mot golvet. Tillsammans kan barnet hälla upp maten, fylla vattenskålen och upptäcka att omsorg också kan vara något enkelt och tryggt, lite i taget, varje dag.
När kvällen kommer kurar valpen ihop sig på sin filt. Barnet hör det jämna andetaget och känner den lilla kroppen röra sig lugnt mot handen. Kanske blir det lättare att somna när någon annan också vilar. I mörkret behöver barnet inte berätta allt. Det räcker att vara nära.
Under promenaderna kan orden få komma i sin egen takt. Först kanske bara ett namn. Sedan, ”stanna”, ”kom”, ”jag är ledsen” eller ”jag behöver hjälp”. Genom leken får barnet öva på att säga ifrån, vänta, lyssna och uttrycka vad som uppfattas bra eller inte känns okej. Valpen svarar inte med hårda frågor. Den lyssnar med hela sin lilla kropp. När barnet lyckas lära valpen ett kommando, eller tröstar den efter en skrämd stund, kan något förändras inuti. Insikten växer sakta, ”Jag kan skydda.” ”Jag kan förstå.” ”Jag kan bli förstådd.” Den lilla hunden blir en bro tillbaka till tillit – inte en ersättning för trygga vuxna och professionell hjälp, men en varm följeslagare på vägen.
Med trygga vuxna omkring sig, varsam träning och stöd från människor som förstår trauma, kan relationen bli en plats där barnet får öva på det som våldet försökt ta ifrån det: lugn, lek, närhet och rätten att säga vad det känner.
Med dom orden avslutas denna blogg, ”Rätten att få säga vad du och jag känner”.
Tack för att du hjälper oss hjälpa.
Samuel & Touk
